Beundran
Det finns många personer som jag beundrar,
Personer som betyder lite extra
Personer som hjälper mig att ta mig igenom helvetet
Personer som gör livet värt att leva
Personer som är helt helt underbara.
Som sagt finns det många som jag ser upp till och som jag beundrar,
en av de är min mamma... Och idag är det till henne jag skänker inlägget.
Jag och mamma har alltid haft en bra relation,
jag har aldrig förstått hur man kan skrika till sin mamma att hon är dum i huvudet, jävla kärring, att man hatar henne osv.
För mig har de tankarna aldrig existerat.
Kan inte påstå att jag och mamma alltid har kommit bra överens men hatat,
det finns inte ens i min fantasi att jag skulle kunna säga/tänka så om min mamma.
Mamma är en sådan människa som jag beundrar av många anledningar,
Hon ställer alltid upp för mig.
Jag vet att hon alltid finns där,
hon har alltid gjort det och jag vet att hon alltid kommer att göra det.
Det sperlar ingen roll vad det är som har hänt,
hon finns där.
Jag vet att hon skulle lyssna om jag hade velat prata med henne,
tyvärr gör jag inte det så ofta som jag borde.
Hon gör alla de där sakerna som man ofta tar för givet bara.
Städar, diskar, lagar mat osv.
Utan att kräva någonting tillbaka.
Ändå jobbar hon heltid och ser till att familjen mår bra.
Hjälper min lillasyster med läxor och försöker hålla god min trots familjens humörsvängningar.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om min mamma.
Hon har så många sidor som jag verkligen ser upp till,
hennes sätt, värderingar, åsikter, personlighet.
Jag skulle aldrig skämmas om någon sa att jag var lik min mamma i sättet...
Snarare tvärtom.
Min och mammas relation ändrades i och med min ätstörning.
Helt plötsligt blev mamma en typ av "fiende".
Hon höll koll på mig och ville få mig att äta,
vilket demonerna inom mig förbjöd.
Jag försökte dra mig undan och ljög dagligen,
det är något jag skäms otroligt mycket för
Alla dessa förbannade lögner!
Men samtidigt förde även min sjukdom oss närmare varandra.
Vi började prata mer,
på ett nytt sätt.
Mamma tvekade inte en sekund på att sjukskriva sig när jag mådde som sämst,
trots mina protester.
(Framförallt med tanke på pengarna som vi skulle gå miste om)
Men mamma såg mig bara i ögonen och sa:
"J, jag skulle göra allt för att du ska få vara frisk. Vad spelar pengar för roll? Du är det viktigaste."
Dessa orden sas med tårar i ögonen och jag blev mållös.
Tillsammans tog vi upp en kamp mot helvetet.
Vi satte upp mål och belöningar.
Tillsammans var vi starka,
även om mina demoner hatade min mamma när hon påpekade att jag åt för lite, tög för lite mjölk, potatis, fisk osv.
Ändå var jag glad att ha henne vid min sida.
Många gånger sa mamma
"Jag orkar inte, jag orkar inte se dig lida såhär Johanna. Du tynar bort. Det gör så ont att stå vid din sida och bara se på oförmögen att kunna hjälpa till."
Mamma, om du bara visste. Du hjälpte mig genom att bara finnas där. Även om vågen gick neråt.
Varje vecka samma prosedur, mammas ängsliga ögon.
"Hur tror du att det har gått nu?"
"Bra"
Jag ljög henne rakt upp i ansiktet, jag visste mycket väl att vågen skulle visa mindre än sist.
Jag ljög alltför ofta och intygade att jag ätit mina mål som jag skulle, men så fan heller.
Mammas förtroende för mig rasade. Eller som hon sa, inte förtroendet för mig utan förtroendet för den sjuka J.
Hon har alltid hållit isär mig med den sjuka sidan. Och alltid intygat att hon älskar mig.
Jag har successivt börjat bygga upp förtroendet igen,
men det tar tid och jag skäms enormt mycket som sagt.
Ångrar alla lögner, ändå finns det dagar då jag fortfarande ljuger. Onda människa..!
Jag önskar att jag kunde berätta allt för henne, för jag vet att hon skulle lyssna.
Men hur skulle det gå till?
Jag hade aldrig kunnat se henne i ögonen sedan,
inte efter alla lögner och svek.
Kanske skadar det mindre om hon inte vet om sanningen?
På något sätt vill jag "Skydda" mamma från min verklighet.
Hon har lidit nog av mig...
Samtidigt funderar jag vissa dagar om hon inte ser igenom mig iallafall, trots mina "vita lögner".
Hon känner mig trots allt väldigt väl.
Men jag vill inte att hon ska behöva lyssna på mer,
hon har gjort så mycket för mig redan och jag står henne i evig skuld.
Mamma är en av de personer som jag älskar mest.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan henne idag.
Vet inte ens om jag hade suttit här.
tyvärr är jag nog ganska dålig på att visa det.
Men jag önskar att hon vet att jag älskar henne.
Det finns inga ord för min kärlek.
I mina ögon är mamma helt enkelt "bäst"
Och jag är såå tacksam över att hon finns.
Tack mamma...
Personer som betyder lite extra
Personer som hjälper mig att ta mig igenom helvetet
Personer som gör livet värt att leva
Personer som är helt helt underbara.
Som sagt finns det många som jag ser upp till och som jag beundrar,
en av de är min mamma... Och idag är det till henne jag skänker inlägget.
Jag och mamma har alltid haft en bra relation,
jag har aldrig förstått hur man kan skrika till sin mamma att hon är dum i huvudet, jävla kärring, att man hatar henne osv.
För mig har de tankarna aldrig existerat.
Kan inte påstå att jag och mamma alltid har kommit bra överens men hatat,
det finns inte ens i min fantasi att jag skulle kunna säga/tänka så om min mamma.
Mamma är en sådan människa som jag beundrar av många anledningar,
Hon ställer alltid upp för mig.
Jag vet att hon alltid finns där,
hon har alltid gjort det och jag vet att hon alltid kommer att göra det.
Det sperlar ingen roll vad det är som har hänt,
hon finns där.
Jag vet att hon skulle lyssna om jag hade velat prata med henne,
tyvärr gör jag inte det så ofta som jag borde.
Hon gör alla de där sakerna som man ofta tar för givet bara.
Städar, diskar, lagar mat osv.
Utan att kräva någonting tillbaka.
Ändå jobbar hon heltid och ser till att familjen mår bra.
Hjälper min lillasyster med läxor och försöker hålla god min trots familjens humörsvängningar.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om min mamma.
Hon har så många sidor som jag verkligen ser upp till,
hennes sätt, värderingar, åsikter, personlighet.
Jag skulle aldrig skämmas om någon sa att jag var lik min mamma i sättet...
Snarare tvärtom.
Min och mammas relation ändrades i och med min ätstörning.
Helt plötsligt blev mamma en typ av "fiende".
Hon höll koll på mig och ville få mig att äta,
vilket demonerna inom mig förbjöd.
Jag försökte dra mig undan och ljög dagligen,
det är något jag skäms otroligt mycket för
Alla dessa förbannade lögner!
Men samtidigt förde även min sjukdom oss närmare varandra.
Vi började prata mer,
på ett nytt sätt.
Mamma tvekade inte en sekund på att sjukskriva sig när jag mådde som sämst,
trots mina protester.
(Framförallt med tanke på pengarna som vi skulle gå miste om)
Men mamma såg mig bara i ögonen och sa:
"J, jag skulle göra allt för att du ska få vara frisk. Vad spelar pengar för roll? Du är det viktigaste."
Dessa orden sas med tårar i ögonen och jag blev mållös.
Tillsammans tog vi upp en kamp mot helvetet.
Vi satte upp mål och belöningar.
Tillsammans var vi starka,
även om mina demoner hatade min mamma när hon påpekade att jag åt för lite, tög för lite mjölk, potatis, fisk osv.
Ändå var jag glad att ha henne vid min sida.
Många gånger sa mamma
"Jag orkar inte, jag orkar inte se dig lida såhär Johanna. Du tynar bort. Det gör så ont att stå vid din sida och bara se på oförmögen att kunna hjälpa till."
Mamma, om du bara visste. Du hjälpte mig genom att bara finnas där. Även om vågen gick neråt.
Varje vecka samma prosedur, mammas ängsliga ögon.
"Hur tror du att det har gått nu?"
"Bra"
Jag ljög henne rakt upp i ansiktet, jag visste mycket väl att vågen skulle visa mindre än sist.
Jag ljög alltför ofta och intygade att jag ätit mina mål som jag skulle, men så fan heller.
Mammas förtroende för mig rasade. Eller som hon sa, inte förtroendet för mig utan förtroendet för den sjuka J.
Hon har alltid hållit isär mig med den sjuka sidan. Och alltid intygat att hon älskar mig.
Jag har successivt börjat bygga upp förtroendet igen,
men det tar tid och jag skäms enormt mycket som sagt.
Ångrar alla lögner, ändå finns det dagar då jag fortfarande ljuger. Onda människa..!
Jag önskar att jag kunde berätta allt för henne, för jag vet att hon skulle lyssna.
Men hur skulle det gå till?
Jag hade aldrig kunnat se henne i ögonen sedan,
inte efter alla lögner och svek.
Kanske skadar det mindre om hon inte vet om sanningen?
På något sätt vill jag "Skydda" mamma från min verklighet.
Hon har lidit nog av mig...
Samtidigt funderar jag vissa dagar om hon inte ser igenom mig iallafall, trots mina "vita lögner".
Hon känner mig trots allt väldigt väl.
Men jag vill inte att hon ska behöva lyssna på mer,
hon har gjort så mycket för mig redan och jag står henne i evig skuld.
Mamma är en av de personer som jag älskar mest.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan henne idag.
Vet inte ens om jag hade suttit här.
tyvärr är jag nog ganska dålig på att visa det.
Men jag önskar att hon vet att jag älskar henne.
Det finns inga ord för min kärlek.
I mina ögon är mamma helt enkelt "bäst"
Och jag är såå tacksam över att hon finns.
Tack mamma...
Misstro
Just nu känns det som om allting går rakt åt helvete.
Jag har tappat uppfattningen på något sätt.
Vet varken ut eller in.
Allting är dubbelt, svart eller vitt.
Det existerar ingenting "mittemellan".
Tankarna börjar skrämma mig.
Jag är rädd...
Vad fan håller jag på med egentligen?!
Jag önskar så att jag bara kunde...
Men vad tjänar det till?!
Jag börjar ge upp,
ljuset känns alltmer avlägset.
(Förlåt om jag inte har svarat på kommentarerna, det är något konstigt med min dator så kan inte se de där små "koderna" när jag väl ska skicka iväg mina meddelanden. MEn det kommer hoppas jag?)
Jag har tappat uppfattningen på något sätt.
Vet varken ut eller in.
Allting är dubbelt, svart eller vitt.
Det existerar ingenting "mittemellan".
Tankarna börjar skrämma mig.
Jag är rädd...
Vad fan håller jag på med egentligen?!
Jag önskar så att jag bara kunde...
Men vad tjänar det till?!
Jag börjar ge upp,
ljuset känns alltmer avlägset.
(Förlåt om jag inte har svarat på kommentarerna, det är något konstigt med min dator så kan inte se de där små "koderna" när jag väl ska skicka iväg mina meddelanden. MEn det kommer hoppas jag?)
Jobbigt...
Tankarna blir allt fler och fler.
Känns som om huvudet ska sprängas.
På detta ska jag nu försöka läsa in 90 sidor i Biologi B-kursen...
HUR FAN SKA DET GÅ?!
Blir så jävla besviken på mig själv.
jag är ett enda stort MISSLYCKANDE!
Några extra tankar till alla er därute som kämpar emot det här helvetet!
Ni är så starka och jag beundrar er så grymt mycket.
Önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för er,
För att få bort alla era tankar och demoner,
ni förtjänar så mycket bättre.
Tusen tack för alla värmande kommentarer och kloka tankar.
tyvärr går det åt pipsvängen ibland ändå men snart så?!
Känns som om huvudet ska sprängas.
På detta ska jag nu försöka läsa in 90 sidor i Biologi B-kursen...
HUR FAN SKA DET GÅ?!
Blir så jävla besviken på mig själv.
jag är ett enda stort MISSLYCKANDE!
Några extra tankar till alla er därute som kämpar emot det här helvetet!
Ni är så starka och jag beundrar er så grymt mycket.
Önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för er,
För att få bort alla era tankar och demoner,
ni förtjänar så mycket bättre.
Tusen tack för alla värmande kommentarer och kloka tankar.
tyvärr går det åt pipsvängen ibland ändå men snart så?!
Vackra toner
Imorse vaknade jag med ett ansträngt leende på mina läppar,
det tog emot att gå förbi spegeln,
demonerna vaknade tacksamt till liv och började skrika.
-MEN idag ska jag vara stark
(på mitt sätt)
Tack och lov att det finns duschar.
Tror att det är bland det bästa som finns.
Skrubbade tills jag var alldeles röd,
bort med allt!
All smuts,
allt gammalt.
Busstur väntade till skolan, solen i ögonen - Underbart(?!)
Musik i öronen.
Vackra toner...
"And I don´t wont the world to see me,
cause I don´t think that they´d understand..."
En känsla spreds inom mig,
dessa rader beskriver mig rätt bra idag.
Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara ärlig.
Och jag vet inte om det är positivt i det långa loppet,
men om det kan dämpa mina tankar för stunden.
Ja... Jag antar att jag tycker att det är värt det isåfall.
Dagens första lektion väntar, sedan en promenad i solen.
Försöka lapa i mig av den energi som strålar.
det tog emot att gå förbi spegeln,
demonerna vaknade tacksamt till liv och började skrika.
-MEN idag ska jag vara stark
(på mitt sätt)
Tack och lov att det finns duschar.
Tror att det är bland det bästa som finns.
Skrubbade tills jag var alldeles röd,
bort med allt!
All smuts,
allt gammalt.
Busstur väntade till skolan, solen i ögonen - Underbart(?!)
Musik i öronen.
Vackra toner...
"And I don´t wont the world to see me,
cause I don´t think that they´d understand..."
En känsla spreds inom mig,
dessa rader beskriver mig rätt bra idag.
Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara ärlig.
Och jag vet inte om det är positivt i det långa loppet,
men om det kan dämpa mina tankar för stunden.
Ja... Jag antar att jag tycker att det är värt det isåfall.
Dagens första lektion väntar, sedan en promenad i solen.
Försöka lapa i mig av den energi som strålar.
To be continued...
Tyst!
Kvällen har varit okej,
kollat lite på "Singing Bee"
Skönt att det finns fler än jag som inte kan sjunga ;)
Nu har resten gått och lagt sig,
även jag hade gjort det.
Tog ungefär fem sekunder innan tankarna kom.
(Trots att jag hade biologiboken + Bob Dylan som skydd)
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
Försökte att inte ge tankarna något värde, precis som X sa en gång.
Men jag känner mig så liten.
Det blev istället att jag drog ihop mig mer och mer,
på något sätt känns det bättre att krypa ihop i fosterställning.
(Sover alltid så, hur roligt det än ser ut...
Och krånlgit om man har någon vid sin sida, tro mig)
Men det hjälpte inte.
Rösterna fortsatte.
Önskar att jag kunde somna bara, utan att behöva höra på de.
Hade behövt sömnen nu.
Jag vill också vara stark,
Stark och Lycklig..!
Jag ska försöka igen,
Jag vet att tankarna finns där, men ni ska fan inte få något värde!!!
kollat lite på "Singing Bee"
Skönt att det finns fler än jag som inte kan sjunga ;)
Nu har resten gått och lagt sig,
även jag hade gjort det.
Tog ungefär fem sekunder innan tankarna kom.
(Trots att jag hade biologiboken + Bob Dylan som skydd)
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
Försökte att inte ge tankarna något värde, precis som X sa en gång.
Men jag känner mig så liten.
Det blev istället att jag drog ihop mig mer och mer,
på något sätt känns det bättre att krypa ihop i fosterställning.
(Sover alltid så, hur roligt det än ser ut...
Och krånlgit om man har någon vid sin sida, tro mig)
Men det hjälpte inte.
Rösterna fortsatte.
Önskar att jag kunde somna bara, utan att behöva höra på de.
Hade behövt sömnen nu.
Jag vill också vara stark,
Stark och Lycklig..!
Jag ska försöka igen,
Jag vet att tankarna finns där, men ni ska fan inte få något värde!!!
Ca suffit maintenant
Nu får det la FAN räcka eller?!
Jag orkar inte med mig själv som jag är nu.
Orkar inte tankarna och
orkar inte med mig själv.
På något sätt måste jag bryta det här.
Sen får det vara skit samma om jag bryter det på ett bra eller dåligt sätt i andras ögon.
Så länge jag "hanterar" det så är jag nöjd,
eller ja.
Så länge jag känner att det funkar så.
Antagligen gör jag mig själv en björntjänst men den smällen får jag ta.
Har lagt upp en "ny livsplan"...
Behöver göra sånt ibland.
Drömmar, mål osv...
Något att försöka kämpa för.
Något som kan kväva dessa demoner.
Jag vet som sagt inte om det är rätt taktik,
men just nu struntar jag i det.
Så länge det hjälper och jag känner mig gladare anser jag att det är värt det.
Det är trots allt mitt liv och det är bara jag som kan ändra på saker och ting.
Men jag MÅSTE hitta motivationen, ändra inställning.
Imorgon träder den nya "planen" i verk.
Måste det funka det här gången...
Over and out
Jag orkar inte med mig själv som jag är nu.
Orkar inte tankarna och
orkar inte med mig själv.
På något sätt måste jag bryta det här.
Sen får det vara skit samma om jag bryter det på ett bra eller dåligt sätt i andras ögon.
Så länge jag "hanterar" det så är jag nöjd,
eller ja.
Så länge jag känner att det funkar så.
Antagligen gör jag mig själv en björntjänst men den smällen får jag ta.
Har lagt upp en "ny livsplan"...
Behöver göra sånt ibland.
Drömmar, mål osv...
Något att försöka kämpa för.
Något som kan kväva dessa demoner.
Jag vet som sagt inte om det är rätt taktik,
men just nu struntar jag i det.
Så länge det hjälper och jag känner mig gladare anser jag att det är värt det.
Det är trots allt mitt liv och det är bara jag som kan ändra på saker och ting.
Men jag MÅSTE hitta motivationen, ändra inställning.
Imorgon träder den nya "planen" i verk.
Måste det funka det här gången...
Over and out
Totalt borta
Det kommer mer ikväll och jag lovar att svara på kommentarerna då.
Just nu går jag runt i en bubbla som är omöjlig att sticka hål på.
Har en jättetung vecka framför mig och behöver all fokus på skolan.
Inte på en jävla massa tankar!
Hatar det, men inte fan blir det bättre för det :(
Vad är mitt problem?!
Just nu går jag runt i en bubbla som är omöjlig att sticka hål på.
Har en jättetung vecka framför mig och behöver all fokus på skolan.
Inte på en jävla massa tankar!
Hatar det, men inte fan blir det bättre för det :(
Vad är mitt problem?!
Kontaktannons
SÖKES:
Ett liv
Gåvan att uppskatta de små sakerna i vardagen
Leenden och skratt från hjärtat
Trygghet
Mod
Styrka
Uppskattning av de som står en nära + kunna visa det
Glädje
En klar självbild
Drömmar
FINNES:
Ångest
Panik
Demoner
Tankar som räcker åt hela Sverige
Ett trasigt inre
En vilsen själ
Tårar i överflöd
Ett liv
Gåvan att uppskatta de små sakerna i vardagen
Leenden och skratt från hjärtat
Trygghet
Mod
Styrka
Uppskattning av de som står en nära + kunna visa det
Glädje
En klar självbild
Drömmar
FINNES:
Ångest
Panik
Demoner
Tankar som räcker åt hela Sverige
Ett trasigt inre
En vilsen själ
Tårar i överflöd
Blir så lack på mig själv!
Varför ska allt i mitt huvud vara SVART eller VITT?!
Det finns fan inget mellanting...
På ena sidan sitter djävulen och på den andra sitter ängeln (tyvärr är han/hon mindre pratsam)
Blir så förbannat trött och lack på mig själv.
Försöker komma fram till något.
Men utan resultat känns det som.
Ställde mig framför spegeln,
FÖRSÖKTE verkligen att se det som min mamma ser.
Ben..? Smal..?
Allt slutade i tårar.
Jag kan inte se det, jag önskar att jag kunde se det. Men det går inte.
Min hjärna kan fan inte ta in det..!
Fem minuter senare, när jag samlat mig, beslöt jag mig för att göra ett nytt försök.
Denna gången tänkte jag ta vågen till hjälp.
Om jag ställer mig på vågen samtidigt och ser siffrorna och med lite enkel matematik (går trots allt natur, borde ha lärt mig något på matte A-D) borde jag då kunna räkna ut att nej, du är inte tjock.
Du är smal...
"Så fan heller!!!"
Kolla på dig själv, allt äckligt fett!
Du är så vidrig. så ful och så misslyckad.
Ingen kommer någonsin kunna se dig som vacker.
Tycka om din utsida ditt fula, tjocka, äckliga monster..!
Jag orkar inte med mig själv.
Hatar allt vad jag är just nu.
Insida som utsida...
Vet inte vad som sårar mest, insidan eller utsidan.
Tror det är insidan om jag ska vara ärlig.
Jag är och kommer alltid att vara en värdelös person,
misslyckads med allting jag gör.
Jag är en DÅLIG människa, det är bara att acceptera.
Jag är inte värd någonting, inte något!
Det sårar och det gör ont,
drar ihop mig i fosterställning under täcket och försöker andas lugnt.
"Chilla J, Det löser sig" Visst var det så du sa?!
Om jag ändå inte hade varit så förbannat svag...
Jag blir så arg på mig själv.
Jag hatar detta, denna förbannade ångest!
Res på dig för helvete,
stryp de förbannade tankarna...
Eller låt de finnas där, acceptera de men ge de INGET VÄRDE!
Försöker att vända tankarna,
jag försöker verkligen men det går trögt.
Djävulen har mer makt än ängeln.
Jag ser på mig själv igen.
Röda ögon,
skrämd blick...
Vem fan är du?!
Vem fan är du?!
Jag har bokat biljetter,
den 24 juni sitter jag på flyget.
Jag måsteklara det här.
Det finns inga alternativ.
Det måste finnas sätt att hantera det...
Det MÅSTE, snälla?!
Det finns fan inget mellanting...
På ena sidan sitter djävulen och på den andra sitter ängeln (tyvärr är han/hon mindre pratsam)
Blir så förbannat trött och lack på mig själv.
Försöker komma fram till något.
Men utan resultat känns det som.
Ställde mig framför spegeln,
FÖRSÖKTE verkligen att se det som min mamma ser.
Ben..? Smal..?
Allt slutade i tårar.
Jag kan inte se det, jag önskar att jag kunde se det. Men det går inte.
Min hjärna kan fan inte ta in det..!
Fem minuter senare, när jag samlat mig, beslöt jag mig för att göra ett nytt försök.
Denna gången tänkte jag ta vågen till hjälp.
Om jag ställer mig på vågen samtidigt och ser siffrorna och med lite enkel matematik (går trots allt natur, borde ha lärt mig något på matte A-D) borde jag då kunna räkna ut att nej, du är inte tjock.
Du är smal...
"Så fan heller!!!"
Kolla på dig själv, allt äckligt fett!
Du är så vidrig. så ful och så misslyckad.
Ingen kommer någonsin kunna se dig som vacker.
Tycka om din utsida ditt fula, tjocka, äckliga monster..!
Jag orkar inte med mig själv.
Hatar allt vad jag är just nu.
Insida som utsida...
Vet inte vad som sårar mest, insidan eller utsidan.
Tror det är insidan om jag ska vara ärlig.
Jag är och kommer alltid att vara en värdelös person,
misslyckads med allting jag gör.
Jag är en DÅLIG människa, det är bara att acceptera.
Jag är inte värd någonting, inte något!
Det sårar och det gör ont,
drar ihop mig i fosterställning under täcket och försöker andas lugnt.
"Chilla J, Det löser sig" Visst var det så du sa?!
Om jag ändå inte hade varit så förbannat svag...
Jag blir så arg på mig själv.
Jag hatar detta, denna förbannade ångest!
Res på dig för helvete,
stryp de förbannade tankarna...
Eller låt de finnas där, acceptera de men ge de INGET VÄRDE!
Försöker att vända tankarna,
jag försöker verkligen men det går trögt.
Djävulen har mer makt än ängeln.
Jag ser på mig själv igen.
Röda ögon,
skrämd blick...
Vem fan är du?!
Vem fan är du?!
Jag har bokat biljetter,
den 24 juni sitter jag på flyget.
Jag måsteklara det här.
Det finns inga alternativ.
Det måste finnas sätt att hantera det...
Det MÅSTE, snälla?!
Bestäm dig!
Måste först tacka för alla fina kommentarer, de värmer verkligen men idag orkar jag inte riktigt svara på någon, förlåt...
Idag gjorde jag en dum grej, jag kände efter hur jag egentligen mår, bakom alla skal och alla masker...
Svaret skrämde mig.
Men tror på något sätt att det var bra ändå.
Kanske är det ibland bra att få det svart på vitt så att man förstår att man måste göra någonting?!
Kanske kom jag till insikt. Kanske inte, det får framtiden utvisa...
Måste iallafall bestämma mig nu,
det här funkar inte.
Måste bestämma mig hur jag vill ha det.
Framtiden är snart här, jag vill inte förstöra den innan den ens har börjat.
Därför måste jag göra någonting.
Ta ett beslut...
Oavsett vem som vinner så måste jag bestämma mig...
En gång för alla...
Vem jag vill vara?!
Hur jag vill ha det?!
Vad jag har för drömmar och mål?!
Hur jag vill leva mitt liv?!
Behöver jag säga att hela min kväll och natt kommer fyllas av tankar?
Idag gjorde jag en dum grej, jag kände efter hur jag egentligen mår, bakom alla skal och alla masker...
Svaret skrämde mig.
Men tror på något sätt att det var bra ändå.
Kanske är det ibland bra att få det svart på vitt så att man förstår att man måste göra någonting?!
Kanske kom jag till insikt. Kanske inte, det får framtiden utvisa...
Måste iallafall bestämma mig nu,
det här funkar inte.
Måste bestämma mig hur jag vill ha det.
Framtiden är snart här, jag vill inte förstöra den innan den ens har börjat.
Därför måste jag göra någonting.
Ta ett beslut...
Oavsett vem som vinner så måste jag bestämma mig...
En gång för alla...
Vem jag vill vara?!
Hur jag vill ha det?!
Vad jag har för drömmar och mål?!
Hur jag vill leva mitt liv?!
Behöver jag säga att hela min kväll och natt kommer fyllas av tankar?
Främling
Vem är du egentligen?
Ställer frågan utan några som helst kringvandrande frågor,
rakt på sak.
*tystnaden talar*
Jag har inget svar. Inga som helst svar.
Jag vet inte vem jag är om jag ska vara ärlig.
Den personen som jag är idag, är det verkligen jag?
Försöker tänka tillbaka, allt för många år tyvärr :(
Vem var jag då? Innan allt det här började?
Jag kommer inte ihåg.
Men jag vet att den personen kommer jag aldrig kunna bli igen...
Idag har jag svårt att förstå att det faktiskt finns ett liv utan tankar.
Jag har svårt att förstå att alla inte tänker ungefär som jag gör,
att man kan leva ett liv utan att tänka på vad man äter, vad det innehåller och så vidare, överhuvudtaget!
har jag också verkligen fungerat så en gång?
Och om jag nu, någon dag..., skulle komma tillbaka till den tiden.
Vad fan skulle då mina tankar fyllas av?
Nog för att mina tankar har blivit mycket, MYCKET bättre sen jag mådde som sämst men de finns ju där ändå.
Och de tar plats, oavsett man vill det eller inte och det är nog något jag får lära mig att leva med.
Hursomhelst så vet jag inte vem jag är.
Jag vet ännu mindre om hur andra upplever mig.
Jag har min egen bild och mina egna tankar av vad folk borde ha för uppfattning om mig men har fått höra att den inte stämmer med deras verklighet. Att jag är för hård mot mig själv och för självkritisk,
något jag inte håller med om, jag anser att jag tror såpass "gott" om mig som jag förtjänar.
Försöker skapa mig en bild i huvudet av vem jag är,
men den blir då fan inte positiv.
Inte överhuvudtaget.
Den bilden jag får upp sårar bara.
Och hatet? Det växer.
Det är inte så jag vill vara.
Jag har en någorlunda bild av hur jag vill att andra personer ska associera till mig,
men den bilden känns det knappast som om jag förmedlar.
Ibland önskar jag som sagt att jag kunde vara samma person som innan jag blev sjuk,
i nästa sekund inser jag att det aldrig skulle kunna fungera.
Det har gått så lång tid och sjukdomen liksom tiden har format mig till den jag är idag.
Jag kan aldrig bli den personen som jag en gång var.
Aldrig...
Frågan är: Vem är jag idag?
Och vem vill jag Egentligen vara?!
Ställer frågan utan några som helst kringvandrande frågor,
rakt på sak.
*tystnaden talar*
Jag har inget svar. Inga som helst svar.
Jag vet inte vem jag är om jag ska vara ärlig.
Den personen som jag är idag, är det verkligen jag?
Försöker tänka tillbaka, allt för många år tyvärr :(
Vem var jag då? Innan allt det här började?
Jag kommer inte ihåg.
Men jag vet att den personen kommer jag aldrig kunna bli igen...
Idag har jag svårt att förstå att det faktiskt finns ett liv utan tankar.
Jag har svårt att förstå att alla inte tänker ungefär som jag gör,
att man kan leva ett liv utan att tänka på vad man äter, vad det innehåller och så vidare, överhuvudtaget!
har jag också verkligen fungerat så en gång?
Och om jag nu, någon dag..., skulle komma tillbaka till den tiden.
Vad fan skulle då mina tankar fyllas av?
Nog för att mina tankar har blivit mycket, MYCKET bättre sen jag mådde som sämst men de finns ju där ändå.
Och de tar plats, oavsett man vill det eller inte och det är nog något jag får lära mig att leva med.
Hursomhelst så vet jag inte vem jag är.
Jag vet ännu mindre om hur andra upplever mig.
Jag har min egen bild och mina egna tankar av vad folk borde ha för uppfattning om mig men har fått höra att den inte stämmer med deras verklighet. Att jag är för hård mot mig själv och för självkritisk,
något jag inte håller med om, jag anser att jag tror såpass "gott" om mig som jag förtjänar.
Försöker skapa mig en bild i huvudet av vem jag är,
men den blir då fan inte positiv.
Inte överhuvudtaget.
Den bilden jag får upp sårar bara.
Och hatet? Det växer.
Det är inte så jag vill vara.
Jag har en någorlunda bild av hur jag vill att andra personer ska associera till mig,
men den bilden känns det knappast som om jag förmedlar.
Ibland önskar jag som sagt att jag kunde vara samma person som innan jag blev sjuk,
i nästa sekund inser jag att det aldrig skulle kunna fungera.
Det har gått så lång tid och sjukdomen liksom tiden har format mig till den jag är idag.
Jag kan aldrig bli den personen som jag en gång var.
Aldrig...
Frågan är: Vem är jag idag?
Och vem vill jag Egentligen vara?!
Borta.
Idag skrämmer tankarna mig,
motivationen är helt borta.
Puts väck.
Kunde inte annat än att vinka till den när den flög ut genom fönstret förut.
Tankarna skrämmer mig idag,
jag längtar tillbaka...
Sjukt nog :(
motivationen är helt borta.
Puts väck.
Kunde inte annat än att vinka till den när den flög ut genom fönstret förut.
Tankarna skrämmer mig idag,
jag längtar tillbaka...
Sjukt nog :(
En blick fylld med avsky
Trots min flykt fortsätter tankarna.
Delade som alltid. En djävul och en ängel.
Fram och tillbaka kastar de kommentarer.
(Alla borde kanske inte läsa detta, det är inga muntra ord men måste få ur mig lite av allt som springer fram och tillbaka i huvudet och håller på att kväva mig. Förlåt...)
Blir så jävla trött på mig själv.
Orkar inte med det, orkar inte med mig själv överhuvudtaget.
Varför kan du inte bara vara normal din misslyckade unge?
Du kan lika gärna ge upp allting, för du klarar det inte ändå. Ingenting klarar du!
Du är inte värd någonting. Folk är med dig för att de tycker synd om dig. Och du är bara en börda för de.
Du förstör feras liv genom din existens.
Hur kan man bli så misslyckad?
De orden räcker, ångesten är extrem. Maten kommer upp...
FAN!
Slänger en blick i spegeln,
tårarna rinner redan.
Fylls av ännu mer hat och äckel.
Synen äcklar mig, jag äcklar mig, bara tanken på mig själv...
Jag är en värdelös människa.
Hur kan jag längta tillbaka?
Hur kan jag stå framför spegeln och önska att vartenda ben i kroppen syntes?
Hur kan jag önska att jag vore så liten så att varje andetag var en ansträngning för min kropp?
Tankarna skrämmer mig
Försöker intala mig själv att det bara är demonerna som pratar med mig.
Det jag ser är inte verkligheten.
Jag är inte tjock, fet.
Kolla på dig själv.
Dina armar, ditt ansikte, din mage, för att inte tala om dina lår!
Ser du inte fettet!
Du är FET!
Springer ut ur badrummet, ut ur huset, in i skogen.
Faller ihop bredvid en gran, helt slut.
Hulkar av gråt.
Varför?!
VARFÖR?!
Jag önskar att jag inte vore så svag...
Delade som alltid. En djävul och en ängel.
Fram och tillbaka kastar de kommentarer.
(Alla borde kanske inte läsa detta, det är inga muntra ord men måste få ur mig lite av allt som springer fram och tillbaka i huvudet och håller på att kväva mig. Förlåt...)
Blir så jävla trött på mig själv.
Orkar inte med det, orkar inte med mig själv överhuvudtaget.
Varför kan du inte bara vara normal din misslyckade unge?
Du kan lika gärna ge upp allting, för du klarar det inte ändå. Ingenting klarar du!
Du är inte värd någonting. Folk är med dig för att de tycker synd om dig. Och du är bara en börda för de.
Du förstör feras liv genom din existens.
Hur kan man bli så misslyckad?
De orden räcker, ångesten är extrem. Maten kommer upp...
FAN!
Slänger en blick i spegeln,
tårarna rinner redan.
Fylls av ännu mer hat och äckel.
Synen äcklar mig, jag äcklar mig, bara tanken på mig själv...
Jag är en värdelös människa.
Hur kan jag längta tillbaka?
Hur kan jag stå framför spegeln och önska att vartenda ben i kroppen syntes?
Hur kan jag önska att jag vore så liten så att varje andetag var en ansträngning för min kropp?
Tankarna skrämmer mig
Försöker intala mig själv att det bara är demonerna som pratar med mig.
Det jag ser är inte verkligheten.
Jag är inte tjock, fet.
Kolla på dig själv.
Dina armar, ditt ansikte, din mage, för att inte tala om dina lår!
Ser du inte fettet!
Du är FET!
Springer ut ur badrummet, ut ur huset, in i skogen.
Faller ihop bredvid en gran, helt slut.
Hulkar av gråt.
Varför?!
VARFÖR?!
Jag önskar att jag inte vore så svag...
Flykt
Trots att solen skiner väljer jag att fly
Fly långt bort från alla tankar och demoner.
Orkar inte ta tag i det helt enkelt.
Faller pladask, än en gång.
Vill bara försvinna, långt långt bort...
Fly långt bort från alla tankar och demoner.
Orkar inte ta tag i det helt enkelt.
Faller pladask, än en gång.
Vill bara försvinna, långt långt bort...
Kvällsfilosofi...
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Ibland funderar jag på om det som händer ens är verklighet...
Det finns så många tankar som springer runt i huvudet på mig PRECIS som vanligt.
Vet inte vart jag ska börja.
Kan inte sätta ord på tankarna heller.
Det är som ett stort trassligt garnnystan, utan ände...
Vart man är tar så är det fullt av knutar och trassel.
Så fungerar mina tankar just nu och jag är såå förbannat less på mig själv!
Imorse skulle jag smörja några äckliga finnar på ryggen,
en av anorexians baksidor visade sig ganska tydligt.
Jag ser ut som en apa!
Ljust hår täcker ryggen...
Skratta eller gråta?
Just då valde jag iallafall att skratta.
Gjorde några "underbart vackra" miner framför spegeln.
En annan baksida med självsvälten gjorde sig påtaglig i affären.
Skulle köpa lite Cola Zero, framför mig står två tolv-trettonåriga tjejer.
Inte för att jag brukar kolla på folks kroppar men de har större bröst än mig ju.
Jag kan inte påstå att jag vill ha speciellt stora bröst heller,
kan inte riktigt se charmen med bröst (en åsikt jag nog inte delar med speciellt många killar men men)
Raden av konsekvenser fortsätter då jag så fort jag kommer ut känner gåshuden sprida sig på hela kroppen.
Kallt, kallt, kallt!
har alltid varit frusen av mig men jag är mer frusen nu än innan,
för att inte tala om mina händer.
Stackars gamlingarna på jobbet (men har lärt mig att det blir bättre om man spolar varmt vatten på handlederna innan :) )
Ja, vad ska man göra. Skratta eller gråta?!
Ikväll är jag bara allmänt borta, jag ber om ursäkt...
Ibland funderar jag på om det som händer ens är verklighet...
Det finns så många tankar som springer runt i huvudet på mig PRECIS som vanligt.
Vet inte vart jag ska börja.
Kan inte sätta ord på tankarna heller.
Det är som ett stort trassligt garnnystan, utan ände...
Vart man är tar så är det fullt av knutar och trassel.
Så fungerar mina tankar just nu och jag är såå förbannat less på mig själv!
Imorse skulle jag smörja några äckliga finnar på ryggen,
en av anorexians baksidor visade sig ganska tydligt.
Jag ser ut som en apa!
Ljust hår täcker ryggen...
Skratta eller gråta?
Just då valde jag iallafall att skratta.
Gjorde några "underbart vackra" miner framför spegeln.
En annan baksida med självsvälten gjorde sig påtaglig i affären.
Skulle köpa lite Cola Zero, framför mig står två tolv-trettonåriga tjejer.
Inte för att jag brukar kolla på folks kroppar men de har större bröst än mig ju.
Jag kan inte påstå att jag vill ha speciellt stora bröst heller,
kan inte riktigt se charmen med bröst (en åsikt jag nog inte delar med speciellt många killar men men)
Raden av konsekvenser fortsätter då jag så fort jag kommer ut känner gåshuden sprida sig på hela kroppen.
Kallt, kallt, kallt!
har alltid varit frusen av mig men jag är mer frusen nu än innan,
för att inte tala om mina händer.
Stackars gamlingarna på jobbet (men har lärt mig att det blir bättre om man spolar varmt vatten på handlederna innan :) )
Ja, vad ska man göra. Skratta eller gråta?!
Ikväll är jag bara allmänt borta, jag ber om ursäkt...
Fan
Jag som skulle vara stark idag
orka kämpa emot
Jag hatar dig!
HATAR HATAR HATAR!
Du äcklar mig, är inte värd någonting.
Totalt jäcla misslyckad och värdelös..!
Fan, varför blir det aldrig som jag önskar?
Måste tänka nu, försöka hitta "det" igen.
Jag vill inte leva såhär, jag orkar inte
orka kämpa emot
Jag hatar dig!
HATAR HATAR HATAR!
Du äcklar mig, är inte värd någonting.
Totalt jäcla misslyckad och värdelös..!
Fan, varför blir det aldrig som jag önskar?
Måste tänka nu, försöka hitta "det" igen.
Jag vill inte leva såhär, jag orkar inte
minnen, än en gång
"But you can say baby,
baby can I hold you tonight..."
Inte nu,
inte idag.
Jag orkar det inte.
Förlåt men jag orkar det verkligen inte.
Har projektarbete upp över öronen,
tankar som maler och maler så att jag inte får något gjort
och när jag väl försöker hitta lite disciplin och sätta mig ner med arbetet sjunger radion på dessa rader.
Minnet kommer som en blixt från klar himmel.
Jag vill inte minnas, orkar inte minnas.
Det sårar,
det sårar så jävla mycket.
Jag vet att det antagligen var bäst att det blev som det blev men vägen dit var alldeles för jobbig.
Tystnaden sårade för mycket.
Alla tankar, känslor.
Varför tillät jag mig att ändra åsikt en gång till?
Jag skulle aldrig mer tycka om någon.
Inte X heller.
Ändå så...
Fan...
Flyr ett par timmar nu.
Flyr til jobbet, vågar inte känna efter om jag orkar.
Bara att bita ihop.
Förbannande minnen
baby can I hold you tonight..."
Inte nu,
inte idag.
Jag orkar det inte.
Förlåt men jag orkar det verkligen inte.
Har projektarbete upp över öronen,
tankar som maler och maler så att jag inte får något gjort
och när jag väl försöker hitta lite disciplin och sätta mig ner med arbetet sjunger radion på dessa rader.
Minnet kommer som en blixt från klar himmel.
Jag vill inte minnas, orkar inte minnas.
Det sårar,
det sårar så jävla mycket.
Jag vet att det antagligen var bäst att det blev som det blev men vägen dit var alldeles för jobbig.
Tystnaden sårade för mycket.
Alla tankar, känslor.
Varför tillät jag mig att ändra åsikt en gång till?
Jag skulle aldrig mer tycka om någon.
Inte X heller.
Ändå så...
Fan...
Flyr ett par timmar nu.
Flyr til jobbet, vågar inte känna efter om jag orkar.
Bara att bita ihop.
Förbannande minnen
Iaktta på avstånd
Ju mer jag tänker på det
desto säkrare blir jag.
Jag iakttar på avstånd,
hon som borde vara jag.
På något sätt tror jag inte riktigt att jag förstår,
det är inte mig det handlar om.
Känns som om jag iakttar mig själv bara,
det är inte verkligt.
Ju mer jag tänker på mitt liv,
desto säkrare blir jag att det bara är en "dröm".
Det händer inte.
Inte mig.
Det är overkligt på något obeskrivligt sätt.
Idag är världen upp och ner, in och ut
desto säkrare blir jag.
Jag iakttar på avstånd,
hon som borde vara jag.
På något sätt tror jag inte riktigt att jag förstår,
det är inte mig det handlar om.
Känns som om jag iakttar mig själv bara,
det är inte verkligt.
Ju mer jag tänker på mitt liv,
desto säkrare blir jag att det bara är en "dröm".
Det händer inte.
Inte mig.
Det är overkligt på något obeskrivligt sätt.
Idag är världen upp och ner, in och ut
Se sig själv genom någons ögon.
"någoting måste undgått min blick"
Vad är det jag ser som ingen annan ser?
Och vad är det de andra ser som inte jag kan se?
En kompis sa en gång till mig:
"Jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon"
Just då förstod jag inte riktigt vad hon menade med det, jag var inte speciellt tillgänglig i mina tankar då men nu i efterhand tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menar...
Ändå är det så svårt att förstå, hur kan de som är runtomkring mig se en annan bild än den jag ser?
Det som är min verklighet.
Jag tycker att jag ser det jag ser, spegeln framför mig skulle ju inte ljuga.
Det är ingen Lisebergsspegel jag har hängande på väggen.
Så hur skulle jag kunna se en annan bild än er andra?
Det är en tanke som fortfarande inte går ihop i min hjärna riktigt.
Vissa andra tankar som förföljer mig vet ajg att de inte är sanna.
Till exempel så vet jag att jag inte hade blivit JÄTTEtjock av att äta en ynka godis.
Tankarna finns där och jag drar mig för att göra det, men jag vet att tankarna egentligen inte stämmer.
Spegelbilden är annorlunda.
Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte hur folk kan se på mig och tycka att jag är smal.
Har till och med fått kommentaren att jag är för smal från vissa.
Jag kan se det på pappret och när man räknar ut BMI och liknande att jag inte är tjock men smal?
Inte hon som visas i spegeln.
Hon är inte smal...
Spegeln och jag har nog aldrig riktigt varit vänner.
Möjligtvis när jag var liten, så tyckte jag väl att jag var vackrast och bäst, som de flesta andra :)
Men med tiden har bilden ändrats.
Kan inte påstå att jag tycker om mitt inre heller, även om jag önskar att jag gjorde det.
Antar att livet hade varit lite lättare då + sett lite annorlunda ut.
Men nu är verkligheten en annan, och den är inte till min fördel än så länge.
Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde lånat någon annans ögon och sett mig själv genom de.
Nog för att tanken och sanningen hade varit srämmande men nu ägnar jag alldeles för mycket tid åt att själv skapa mig bilder och åsikter som jag baserar på vad jag tror att folk tycker om mig.
Detta stämmer inte alltid överens med verkligheten...
Även om den matchar min verklighet bra.
Jag är ofta väldigt snabb på att skapa mig en uppfattning om vad andra tänker om mig.
Eller främst vad de borde tänka om mig.
Därför hade jag faktiskt någon gång velat se mig genom någon annans ögon och se den bilden av mig som de faktiskt ser.
Har fått höra så många gånger att min bild inte stämmer, att jag är "hård" mot mig själv.
Det anser inte jag dock, så hade jag sett mig själv genom någons ögon hade det blivit upp till bevis.
Vad är det jag ser som ingen annan ser?
Och vad är det de andra ser som inte jag kan se?
En kompis sa en gång till mig:
"Jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon"
Just då förstod jag inte riktigt vad hon menade med det, jag var inte speciellt tillgänglig i mina tankar då men nu i efterhand tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menar...
Ändå är det så svårt att förstå, hur kan de som är runtomkring mig se en annan bild än den jag ser?
Det som är min verklighet.
Jag tycker att jag ser det jag ser, spegeln framför mig skulle ju inte ljuga.
Det är ingen Lisebergsspegel jag har hängande på väggen.
Så hur skulle jag kunna se en annan bild än er andra?
Det är en tanke som fortfarande inte går ihop i min hjärna riktigt.
Vissa andra tankar som förföljer mig vet ajg att de inte är sanna.
Till exempel så vet jag att jag inte hade blivit JÄTTEtjock av att äta en ynka godis.
Tankarna finns där och jag drar mig för att göra det, men jag vet att tankarna egentligen inte stämmer.
Spegelbilden är annorlunda.
Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte hur folk kan se på mig och tycka att jag är smal.
Har till och med fått kommentaren att jag är för smal från vissa.
Jag kan se det på pappret och när man räknar ut BMI och liknande att jag inte är tjock men smal?
Inte hon som visas i spegeln.
Hon är inte smal...
Spegeln och jag har nog aldrig riktigt varit vänner.
Möjligtvis när jag var liten, så tyckte jag väl att jag var vackrast och bäst, som de flesta andra :)
Men med tiden har bilden ändrats.
Kan inte påstå att jag tycker om mitt inre heller, även om jag önskar att jag gjorde det.
Antar att livet hade varit lite lättare då + sett lite annorlunda ut.
Men nu är verkligheten en annan, och den är inte till min fördel än så länge.
Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde lånat någon annans ögon och sett mig själv genom de.
Nog för att tanken och sanningen hade varit srämmande men nu ägnar jag alldeles för mycket tid åt att själv skapa mig bilder och åsikter som jag baserar på vad jag tror att folk tycker om mig.
Detta stämmer inte alltid överens med verkligheten...
Även om den matchar min verklighet bra.
Jag är ofta väldigt snabb på att skapa mig en uppfattning om vad andra tänker om mig.
Eller främst vad de borde tänka om mig.
Därför hade jag faktiskt någon gång velat se mig genom någon annans ögon och se den bilden av mig som de faktiskt ser.
Har fått höra så många gånger att min bild inte stämmer, att jag är "hård" mot mig själv.
Det anser inte jag dock, så hade jag sett mig själv genom någons ögon hade det blivit upp till bevis.
De ögonen
Jag tittar in i spegeln,
ett par ögon möter min blick.
Ett par ögon som en gång var så fyllda av liv och glädje,
nu möter en tom blick mig.
De ögonen skrämmer mig.
Ibland är det fruktansvärt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar.
Det går liksom inte att förklara på något bra sätt.
Man börjar att säga, skriva något men suddar, stryker över och ändrar sig.
Det var ju inte så man menade.
Det är även så jag känner nu.
Det finns så mycket inom mig som jag inte kan sätta ord på,
saker som vill ut ur min mun.
Ändå följs det av tystnad.
Jag kan inte...
Ibland tror jag att jag drömmer allting.
Jag kan inte tro att det här är verkligheten.
Finns det en chans att jag "bara" vaknar upp.
Det här, det är inte jag.
Det är inte mitt liv.
Jag är bara en åskådare. Annars hade jag väl gjort något?
Idag är allt bara huller om buller, jag ber om ursäkt...
ett par ögon möter min blick.
Ett par ögon som en gång var så fyllda av liv och glädje,
nu möter en tom blick mig.
De ögonen skrämmer mig.
Ibland är det fruktansvärt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar.
Det går liksom inte att förklara på något bra sätt.
Man börjar att säga, skriva något men suddar, stryker över och ändrar sig.
Det var ju inte så man menade.
Det är även så jag känner nu.
Det finns så mycket inom mig som jag inte kan sätta ord på,
saker som vill ut ur min mun.
Ändå följs det av tystnad.
Jag kan inte...
Ibland tror jag att jag drömmer allting.
Jag kan inte tro att det här är verkligheten.
Finns det en chans att jag "bara" vaknar upp.
Det här, det är inte jag.
Det är inte mitt liv.
Jag är bara en åskådare. Annars hade jag väl gjort något?
Idag är allt bara huller om buller, jag ber om ursäkt...
ännu ett möte
Jag står där och tvekar,
vet att jag egentligen inte borde.
På något sätt lockar det,
samtidigt som jag känner en rädsla växa i kroppen.
Trycker till lätt med foten, 0.0
Ställer mig och blundar.
Jag vet inte om jag egentligen vill se resultatet.
Oavsett vad det visar blir jag besviken.
Jag vet inte om jag ska känna glädje, lättnad, rädsla, besvikelse eller fruktan.
Sakta, sakta slår jag upp ögonen.
Ögonen som strax fylls med tårar.
Hur kan några siffror då bestämma så över ens liv?
Det är helt sjukt. Siffrorna säger ingenting om mig som person ändå så fokuserar jag alltför mycket på resultatet.
Jag har en bild av mig själv som jag önskar att andra skulle se mig.
* Ödmjuk
*Sympatisk
*Omtänksam
*Trevlig
*Social
*Snäll
*Rolig osv...
Siffrorna som visas på displayen säger ingenting om dessa egenskaper.
De egenskaperna finns inom mig, inte på displayen.
Hur kan de då få styra mitt liv?
Jag vet inte ens vad jag vill att det ska stå.
Oavsett vad som visas blir jag besviken.
En sida misslyckas alltid, oavsett resultat.
Jag vet inte vilken sida som ger mig mest tankar och oro.
Önskar att jag kunde vara glad över det jag har,
kunna acceptera mig själv som jag är.
Släppa alla tankar och försöka arbeta med att förbättra min personlighet.
Jag vill att folk ska kunna tänka på mig och få upp en positiv bild,
men tyvärr lär det aldrig bli verklighet...
Önskningar slår inte alltid in.
Det känns väldigt långt bort men jag hoppas att jag en dag struntar i siffrorna.
Jag önskar att jag kan göra som "X" bad mig.
"Chilla, allt löser sig..."
vet att jag egentligen inte borde.
På något sätt lockar det,
samtidigt som jag känner en rädsla växa i kroppen.
Trycker till lätt med foten, 0.0
Ställer mig och blundar.
Jag vet inte om jag egentligen vill se resultatet.
Oavsett vad det visar blir jag besviken.
Jag vet inte om jag ska känna glädje, lättnad, rädsla, besvikelse eller fruktan.
Sakta, sakta slår jag upp ögonen.
Ögonen som strax fylls med tårar.
Hur kan några siffror då bestämma så över ens liv?
Det är helt sjukt. Siffrorna säger ingenting om mig som person ändå så fokuserar jag alltför mycket på resultatet.
Jag har en bild av mig själv som jag önskar att andra skulle se mig.
* Ödmjuk
*Sympatisk
*Omtänksam
*Trevlig
*Social
*Snäll
*Rolig osv...
Siffrorna som visas på displayen säger ingenting om dessa egenskaper.
De egenskaperna finns inom mig, inte på displayen.
Hur kan de då få styra mitt liv?
Jag vet inte ens vad jag vill att det ska stå.
Oavsett vad som visas blir jag besviken.
En sida misslyckas alltid, oavsett resultat.
Jag vet inte vilken sida som ger mig mest tankar och oro.
Önskar att jag kunde vara glad över det jag har,
kunna acceptera mig själv som jag är.
Släppa alla tankar och försöka arbeta med att förbättra min personlighet.
Jag vill att folk ska kunna tänka på mig och få upp en positiv bild,
men tyvärr lär det aldrig bli verklighet...
Önskningar slår inte alltid in.
Det känns väldigt långt bort men jag hoppas att jag en dag struntar i siffrorna.
Jag önskar att jag kan göra som "X" bad mig.
"Chilla, allt löser sig..."
...
Det finns platser man aldrig vill återvända till
Tankar man aldrig vill tänka
Minnen man vill förtränga
Känslor man aldrig mer vill känna
Så vaknar man upp.
Samma plats,
samma tankar,
samma minnen
och samma känslor.
Än en gång, varför?!
Även fast man vet att det finns så mycket mer,
även om man vet att det är värt att kämpa emot.
Värt all ångest och panik, bara man kämpar.
Ändå så...
Misslyckande
Det är så lätt att bygga upp planer gång på gång.
Det låter så lätt, varje ord.
När de sedan ska bli handling så blir allt så svårt.
Svårt och mörkt.
Tankar man aldrig vill tänka
Minnen man vill förtränga
Känslor man aldrig mer vill känna
Så vaknar man upp.
Samma plats,
samma tankar,
samma minnen
och samma känslor.
Än en gång, varför?!
Även fast man vet att det finns så mycket mer,
även om man vet att det är värt att kämpa emot.
Värt all ångest och panik, bara man kämpar.
Ändå så...
Misslyckande
Det är så lätt att bygga upp planer gång på gång.
Det låter så lätt, varje ord.
När de sedan ska bli handling så blir allt så svårt.
Svårt och mörkt.
Panikångest
Hjärtat dunkar allt hårdare
Andetagen allt tyngre
Tårarna tränger igenom
Tankarna rusar precis som de vill
Skriker och hånar
Paniken kommer,
Sprider sig fort ut i varenda nerv
Jag känner mig så liten,
så liten, ensam och rädd
Jag vill krypa ihop till en boll
Gömma mig för allt mörker
Gömma mig för allt som är "farligt"
Jag antar att man en dag måste komma till någon sorts vändpunkt.
Även om jag vet att det finns några som aldrig når den. De lider jag med.
Frågan är när denna vändpunkt kommer?!
Jag tycker att jag har "bestämt" mig så många gånger ändå följs de av misslyckanden.
Misslyckande, misslyckande, MISSLYCKANDE!
Varför når jag aldrig den punkten?
Varför kan jag inte bara bestämma mig, vad är det som är så skrämmande?
Jag har idag, ikväll ägnat timmar åt att läsa om ätstörningar av olika slag och folks tankar runtomkring det,
förbuden mot "size zero" modellerna.
Ändå ser jag på de modellerna med speciella ögon.
Det skrämmer mig, min blick skrämmer men jag kan inte undvika sanningen.
Jag vill inte se ut som de, jag vill inte att vartenda ben i min kropp ska sticka ut men ändå "den blicken"
Det är inte utsidan som gör en människa, det vet vi nog alla.
Visst går man på utsidan också men det är inte utsidan som får en att stanna kvar hos en person, eller hur?
(Och för att vara ärlig, är det ens någon kille som vill ha en när man ser ut så?)
Jag vet att de runtomkring mig inte skulle lämna mig om jag gick upp i vikt, jag tror att de egentligen skulle vara tacksamma. Men ändå så tar det emot... Något så oerhört.
Varför?!
Är jag rädd för att de ska lämna mig? För att ingen ska tycka om mig? Jag vet ju trots allt att det inte stämmer överens med verkligheten.
Vissa dagar tycker jag mig kunna se att jag inte är "tjock", andra dagar är bilden den rakt motsatta.
Hur kan man äcklas av sig själv och känna ett sånt hat gentemot den bilden man "ser"/"hat" av sig själv.
Hur kan något gå så fel?
Hur kan man intala sig det så hårt att det faktiskt blir ens verklighet...
Hej och hå
2 timmars stabil sömn.
Natten har varit fylld av hat.
Misslyckade UNGE!
Vaknar självklart utvilad till tusen efter denna skönhetssömn.
Fysikprovet stundar och magen krampar. Drömmarna flyr allt längre och längre bort.
Inte en chans att jag klarar det.
Sedan som grädde på moset igår fick jag några mindre trevliga ord slängda över mig av en viss person, R.
Fattar inte vad jag har gjort riktigt men jag tar åt mig av alla ord.
Även fast jag vet att han har fel, att det inte är rättvist att säga så som han gör.
Pratade lite med mamma, försökte dämpa mina tankar men det hjälpte inte så mycket.
Svårt att förklara.
Det är jobbigt, för visst vi kan vara vänner men inte mer. Jag har inte de känslorna längre.
Just nu förstår jag inte ens hur vi kunde vara tillsammans överhuvudtaget.
Det är så fruktansvärt låångt borta.
Jag orkar inte heller alltid vara den som har pressen på mig att le, skratta och prata när vi ses.
Det är upp till mig, allting.
Det är jag som ska hålla konversationen vid liv när vi ses, för han räknar med det.
Just nu orkar jag inte det, och jag vill inte ha kramarna.
Förlåt, men ja...
(Nu är det antagligen "över" iallafall. Så försöker släppa allt men orden biter sig kvar innanför hornhinnan och gör sig påminda så fort jag blinkar)
Behöver all min kraft till provet :(
Natten har varit fylld av hat.
Misslyckade UNGE!
Vaknar självklart utvilad till tusen efter denna skönhetssömn.
Fysikprovet stundar och magen krampar. Drömmarna flyr allt längre och längre bort.
Inte en chans att jag klarar det.
Sedan som grädde på moset igår fick jag några mindre trevliga ord slängda över mig av en viss person, R.
Fattar inte vad jag har gjort riktigt men jag tar åt mig av alla ord.
Även fast jag vet att han har fel, att det inte är rättvist att säga så som han gör.
Pratade lite med mamma, försökte dämpa mina tankar men det hjälpte inte så mycket.
Svårt att förklara.
Det är jobbigt, för visst vi kan vara vänner men inte mer. Jag har inte de känslorna längre.
Just nu förstår jag inte ens hur vi kunde vara tillsammans överhuvudtaget.
Det är så fruktansvärt låångt borta.
Jag orkar inte heller alltid vara den som har pressen på mig att le, skratta och prata när vi ses.
Det är upp till mig, allting.
Det är jag som ska hålla konversationen vid liv när vi ses, för han räknar med det.
Just nu orkar jag inte det, och jag vill inte ha kramarna.
Förlåt, men ja...
(Nu är det antagligen "över" iallafall. Så försöker släppa allt men orden biter sig kvar innanför hornhinnan och gör sig påminda så fort jag blinkar)
Behöver all min kraft till provet :(
