Panikångest
Hjärtat dunkar allt hårdare
Andetagen allt tyngre
Tårarna tränger igenom
Tankarna rusar precis som de vill
Skriker och hånar
Paniken kommer,
Sprider sig fort ut i varenda nerv
Jag känner mig så liten,
så liten, ensam och rädd
Jag vill krypa ihop till en boll
Gömma mig för allt mörker
Gömma mig för allt som är "farligt"
Jag antar att man en dag måste komma till någon sorts vändpunkt.
Även om jag vet att det finns några som aldrig når den. De lider jag med.
Frågan är när denna vändpunkt kommer?!
Jag tycker att jag har "bestämt" mig så många gånger ändå följs de av misslyckanden.
Misslyckande, misslyckande, MISSLYCKANDE!
Varför når jag aldrig den punkten?
Varför kan jag inte bara bestämma mig, vad är det som är så skrämmande?
Jag har idag, ikväll ägnat timmar åt att läsa om ätstörningar av olika slag och folks tankar runtomkring det,
förbuden mot "size zero" modellerna.
Ändå ser jag på de modellerna med speciella ögon.
Det skrämmer mig, min blick skrämmer men jag kan inte undvika sanningen.
Jag vill inte se ut som de, jag vill inte att vartenda ben i min kropp ska sticka ut men ändå "den blicken"
Det är inte utsidan som gör en människa, det vet vi nog alla.
Visst går man på utsidan också men det är inte utsidan som får en att stanna kvar hos en person, eller hur?
(Och för att vara ärlig, är det ens någon kille som vill ha en när man ser ut så?)
Jag vet att de runtomkring mig inte skulle lämna mig om jag gick upp i vikt, jag tror att de egentligen skulle vara tacksamma. Men ändå så tar det emot... Något så oerhört.
Varför?!
Är jag rädd för att de ska lämna mig? För att ingen ska tycka om mig? Jag vet ju trots allt att det inte stämmer överens med verkligheten.
Vissa dagar tycker jag mig kunna se att jag inte är "tjock", andra dagar är bilden den rakt motsatta.
Hur kan man äcklas av sig själv och känna ett sånt hat gentemot den bilden man "ser"/"hat" av sig själv.
Hur kan något gå så fel?
Hur kan man intala sig det så hårt att det faktiskt blir ens verklighet...
Wooow tusen tusen tack för dina fina
och tänkvärda ord jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Dom fick mig verkligen att känna mig glad och se solen där långt borta. Jag ska aldrig ge upp, speciellt inte nu när jag kommit en bra bit på väg men det känns tungt att vilja något helt annat än det som är bäst för ens kropp eller kanske är det anorexian som spökar med tankarna. Haha jaa du ser jag är flummig och förvirrad men jag antar att även det är ett steg man måste klara av. När det gäller normalvikt så går man ju efter den dumma ekvationen nomalvikt = tjock och fet vilket är helt ologiskt egentligen men det gäller bryta sitt tankemönster och verkligen försöka!!
Men som du säger vi har intalat oss något som nu kommit att bli vår verkligehet och hur ska man lyckas att bryta det, hur skall man lyckas med att inte känna sig misslyckad? Många frågor men inga svar men jag hoppas och tror att vändpunkten finns där framme och då kommer man se allt med det riktiga ljuset , den riktiga sanningen, den riktiga verkligeheten.
Tänker på dig vännen och kämpa på, vi kan inte släppa det här nu!! Kämparkramar!! :)
Ja det är verkligen en obegriplig sjukdom eftersom den kan ändra ens verklighetsuppfattning och känslan av ens eget värde blir så koncentrerat till utseende och smalhet.
Dom tankarna du skriver visar att du i alla fall är på väg, du vill vända det här så snart du är stark nog att ta beslutet. Det är ju i alla fall något :)
Jag läste lite till för att se om jag hade tagit miste (om DE andra har rätt). Nej, det du skriver berör MIG och då är det bra. Om så bara för mig!
Kram.
