minnen, än en gång
baby can I hold you tonight..."
Inte nu,
inte idag.
Jag orkar det inte.
Förlåt men jag orkar det verkligen inte.
Har projektarbete upp över öronen,
tankar som maler och maler så att jag inte får något gjort
och när jag väl försöker hitta lite disciplin och sätta mig ner med arbetet sjunger radion på dessa rader.
Minnet kommer som en blixt från klar himmel.
Jag vill inte minnas, orkar inte minnas.
Det sårar,
det sårar så jävla mycket.
Jag vet att det antagligen var bäst att det blev som det blev men vägen dit var alldeles för jobbig.
Tystnaden sårade för mycket.
Alla tankar, känslor.
Varför tillät jag mig att ändra åsikt en gång till?
Jag skulle aldrig mer tycka om någon.
Inte X heller.
Ändå så...
Fan...
Flyr ett par timmar nu.
Flyr til jobbet, vågar inte känna efter om jag orkar.
Bara att bita ihop.
Förbannande minnen
Var inte besviken. "Chilla, allt löser sig" är ibland helt omöjligt att utföra. Du är på rätt väg eftersom du bearbetar det som är svårt. Den vägen är också jobbig men belöningen är att du får tillbaka ditt liv, så det är värt det.
Du är värd kärlek men du måste älska dig själv lite också för att kunna ge och ta emot kärlek från en annan i ett förhållande. Kram.
Usch projektarbete är hemskt!
Hoppas det gick/går bra på jobbet.
Kramisar
du hjälper mig på sätt och vis, genom kommentarerna alltså. :)
det är nog ganska gemensamt egentligen, i våran situation. att man springer ifrån sina problem. men det blir ju inte bättre, vi borde lära oss!
ta hand om dig du med, kram. jag vet att vi kan klara det!
minnen kan få en lika glad som ledsen, hoppas tankarna kommer på annat håll :)bit ihop och försök. kram på dig
