Hej och hå
2 timmars stabil sömn.
Natten har varit fylld av hat.
Misslyckade UNGE!
Vaknar självklart utvilad till tusen efter denna skönhetssömn.
Fysikprovet stundar och magen krampar. Drömmarna flyr allt längre och längre bort.
Inte en chans att jag klarar det.
Sedan som grädde på moset igår fick jag några mindre trevliga ord slängda över mig av en viss person, R.
Fattar inte vad jag har gjort riktigt men jag tar åt mig av alla ord.
Även fast jag vet att han har fel, att det inte är rättvist att säga så som han gör.
Pratade lite med mamma, försökte dämpa mina tankar men det hjälpte inte så mycket.
Svårt att förklara.
Det är jobbigt, för visst vi kan vara vänner men inte mer. Jag har inte de känslorna längre.
Just nu förstår jag inte ens hur vi kunde vara tillsammans överhuvudtaget.
Det är så fruktansvärt låångt borta.
Jag orkar inte heller alltid vara den som har pressen på mig att le, skratta och prata när vi ses.
Det är upp till mig, allting.
Det är jag som ska hålla konversationen vid liv när vi ses, för han räknar med det.
Just nu orkar jag inte det, och jag vill inte ha kramarna.
Förlåt, men ja...
(Nu är det antagligen "över" iallafall. Så försöker släppa allt men orden biter sig kvar innanför hornhinnan och gör sig påminda så fort jag blinkar)
Behöver all min kraft till provet :(
Natten har varit fylld av hat.
Misslyckade UNGE!
Vaknar självklart utvilad till tusen efter denna skönhetssömn.
Fysikprovet stundar och magen krampar. Drömmarna flyr allt längre och längre bort.
Inte en chans att jag klarar det.
Sedan som grädde på moset igår fick jag några mindre trevliga ord slängda över mig av en viss person, R.
Fattar inte vad jag har gjort riktigt men jag tar åt mig av alla ord.
Även fast jag vet att han har fel, att det inte är rättvist att säga så som han gör.
Pratade lite med mamma, försökte dämpa mina tankar men det hjälpte inte så mycket.
Svårt att förklara.
Det är jobbigt, för visst vi kan vara vänner men inte mer. Jag har inte de känslorna längre.
Just nu förstår jag inte ens hur vi kunde vara tillsammans överhuvudtaget.
Det är så fruktansvärt låångt borta.
Jag orkar inte heller alltid vara den som har pressen på mig att le, skratta och prata när vi ses.
Det är upp till mig, allting.
Det är jag som ska hålla konversationen vid liv när vi ses, för han räknar med det.
Just nu orkar jag inte det, och jag vill inte ha kramarna.
Förlåt, men ja...
(Nu är det antagligen "över" iallafall. Så försöker släppa allt men orden biter sig kvar innanför hornhinnan och gör sig påminda så fort jag blinkar)
Behöver all min kraft till provet :(
Kommentarer
Postat av: Camilla
Tusen tack vännen!! :)
Jaa som du säger det är alldeles för mycket tankar, både på gott och ont!! Just nu känner jag mig bara så fövirrad, vad väntar härnäst med alla känslor och tankar. Haha jag tror jag börjar bli smått galen ;)
Det kommer gå bra idag skall du se, och lyssna inte pöå sårande ord. För även om jag inte träffat dig i verkligheten så känner jag att du är en person med ett hjärta av guld och en vilja av stål
. Och du är värd så så mycket mer än du någonsin kan ana!! Hejar på dig vännen!! :)
Trackback
