Kontaktannons
Ett liv
Gåvan att uppskatta de små sakerna i vardagen
Leenden och skratt från hjärtat
Trygghet
Mod
Styrka
Uppskattning av de som står en nära + kunna visa det
Glädje
En klar självbild
Drömmar
FINNES:
Ångest
Panik
Demoner
Tankar som räcker åt hela Sverige
Ett trasigt inre
En vilsen själ
Tårar i överflöd
Haha, liten glimt av humor i alla fall. Jag förstår verkligen att jag inte förstår! Men likaväl som ni som har de här problemen säkerligen kan hjälpa varandra så är det mitt hopp att synpunkter utifrån kanske kan ge några perspektiv som man kanske inte kan se "inifrån".
Även om det kan tyckas hopplöst för mig också när jag dag efter dag "resonerar" och det inte ger något direkt resultat så finns det ett resultat som inte syns, nämligen då att jag visar att jag inte ger upp med att bry mig bara för att du/ni inte kommer vidare. Detta tror/hoppas jag kan betyda något för någon.
Så du slipper mig inte (om du inte vill alltså!)
Kramar
jag är inte rätt att döma dig. Men det som finnes är ditt hinder för att nå det som sökes, och tro mig.. Man blir inte av med det på egen hand. Att bli frisk från en ätstörning tar tid och man behöver hjälp oavsett om den är proffisionell eller från en vän som egentligen inte ens vet vad anorexia är.
Ta hand om dig, jag lovar att lyckliga dagar kommer. Just keep on fighting!
Vet du? Jag tror nästan att det är bra att skriva upp det sådär, som en kontaktannons. För du har ju, medvetet eller undermedvetet nyss visat att du är jävligt trött på den här sjukdomen och vill bli frisk. Kämpa nu, jag tror på dig! :*
Oh tack för dina ord gumman. Dom värmer i mitt hjärta!
Bra att jag kunde få dig på lite bättre humör.
Du kommer att fixa det här. Du kommer att bli frisk. Sluta aldrig tro på det!
Läskigt att vi har så lika tankar.
Men samtidigt känns det bra att veta att det finns någon där ute som förstår mig.
Men jag önskar verkligen att du slapp dom här tankarna.
Ja precis vad svarar man då... När ens mamma säger så? Det är tyvärr väldigt svårt för en människa som inte har en ätstörning att förstå.
Jag går inte i skolan längre. Då jag tog studenten i somras. Men jag går i en teatergrupp och dom fick reda på allt i torsdags.
Vilket år går du?
Strongt och modigt gjort av dig att berätta för din mentor. Har det blivit annorlunda efteråt?
Jag tror på dig också tjejen.
Sluta aldrig, aldrig att kämpa!
Massor av kramar
