De ögonen
ett par ögon möter min blick.
Ett par ögon som en gång var så fyllda av liv och glädje,
nu möter en tom blick mig.
De ögonen skrämmer mig.
Ibland är det fruktansvärt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar.
Det går liksom inte att förklara på något bra sätt.
Man börjar att säga, skriva något men suddar, stryker över och ändrar sig.
Det var ju inte så man menade.
Det är även så jag känner nu.
Det finns så mycket inom mig som jag inte kan sätta ord på,
saker som vill ut ur min mun.
Ändå följs det av tystnad.
Jag kan inte...
Ibland tror jag att jag drömmer allting.
Jag kan inte tro att det här är verkligheten.
Finns det en chans att jag "bara" vaknar upp.
Det här, det är inte jag.
Det är inte mitt liv.
Jag är bara en åskådare. Annars hade jag väl gjort något?
Idag är allt bara huller om buller, jag ber om ursäkt...
Haha, men säger inte ens oreda mer om en än ett städat rum? Så be inte om ursäkt för att du visar lite av vem du är. Kram.
Tänker på dig vännen, livet är inte alltid som man vill och önskar, men jag vet hur du känner. Man måste överleva både toppar och dalar och jag tvivlar inte en sekund på att du kommer nå toppen!!
Kämparkramar i massor vännen!! :)
Såg först nu din kommentar: Med skriver bra menar jag att jag gillar det! Det handlar inte om stavning eller korrekt svenska utan bara om smak och att det ger en någon behållning.
Jag har inga proffesionella eller personliga erfarenheter om ätstörningar. Jag har lärt mig om dem efter jag startade min blogg, främst genom att jag blivit intresserad. Kanske inte så mycket av sjukdomen som av de tankar och känslor som den för med sig. Och har jag framför allt fastnat för att de som kämpar med denna sjukdom verkar uppskatta att någon vuxen bryr sig (som inte är tvungen)...
Så, nu vet du lite mer :)
Jag vet inte vad jag ska säga. Tankar och känslor behöver inga punkter, för de är så vackra ändå och varför ska man sätta punkt på någonting vackert?
Det är lite som med vardagen, livet. Varför börja banta, förbjuda sig saker och sjunka in i ett liv med en ätstörning när man egentligen är så mycket lyckligare utan äs.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag fick anorexia. KÄMPARKRAMAR. :*
