Välkommen till min verklighet...

Det finns många personer som jag beundrar,
Personer som betyder lite extra
Personer som hjälper mig att ta mig igenom helvetet
Personer som gör livet värt att leva
Personer som är helt helt underbara.

Som sagt finns det många som jag ser upp till och som jag beundrar,
en av de är min mamma... Och idag är det till henne jag skänker inlägget.

Jag och mamma har alltid haft en bra relation,
jag har aldrig förstått hur man kan skrika till sin mamma att hon är dum i huvudet, jävla kärring, att man hatar henne osv.
För mig har de tankarna aldrig existerat.
Kan inte påstå att jag och mamma alltid har kommit bra överens men hatat,
det finns inte ens i min fantasi att jag skulle kunna säga/tänka så om min mamma.

Mamma är en sådan människa som jag beundrar av många anledningar,
Hon ställer alltid upp för mig.
Jag vet att hon alltid finns där,
hon har alltid gjort det och jag vet att hon alltid kommer att göra det.
Det sperlar ingen roll vad det är som har hänt,
hon finns där.
Jag vet att hon skulle lyssna om jag hade velat prata med henne,
tyvärr gör jag inte det så ofta som jag borde.
Hon gör alla de där sakerna som man ofta tar för givet bara.
Städar, diskar, lagar mat osv.
Utan att kräva någonting tillbaka.
Ändå jobbar hon heltid och ser till att familjen mår bra.
Hjälper min lillasyster med läxor och försöker hålla god min trots familjens humörsvängningar.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om min mamma.
Hon har så många sidor som jag verkligen ser upp till,
hennes sätt, värderingar, åsikter, personlighet.
Jag skulle aldrig skämmas om någon sa att jag var lik min mamma i sättet...
Snarare tvärtom.

Min och mammas relation ändrades i och med min ätstörning.
Helt plötsligt blev mamma en typ av "fiende".
Hon höll koll på mig och ville få mig att äta,
vilket demonerna inom mig förbjöd.
Jag försökte dra mig undan och ljög dagligen,
det är något jag skäms otroligt mycket för
Alla dessa förbannade lögner!

Men samtidigt förde även min sjukdom oss närmare varandra.
Vi började prata mer,
på ett nytt sätt.
Mamma tvekade inte en sekund på att sjukskriva sig när jag mådde som sämst,
trots mina protester.
(Framförallt med tanke på pengarna som vi skulle gå miste om)
Men mamma såg mig bara i ögonen och sa:
"J, jag skulle göra allt för att du ska få vara frisk. Vad spelar pengar för roll? Du är det viktigaste."
Dessa orden sas med tårar i ögonen och jag blev mållös.
Tillsammans tog vi upp en kamp mot helvetet.
Vi satte upp mål och belöningar.
Tillsammans var vi starka,
även om mina demoner hatade min mamma när hon påpekade att jag åt för lite, tög för lite mjölk, potatis, fisk osv.
Ändå var jag glad att ha henne vid min sida.

Många gånger sa mamma
"Jag orkar inte, jag orkar inte se dig lida såhär Johanna. Du tynar bort. Det gör så ont att stå vid din sida och bara se på oförmögen att kunna hjälpa till."
Mamma, om du bara visste. Du hjälpte mig genom att bara finnas där. Även om vågen gick neråt.

Varje vecka samma prosedur, mammas ängsliga ögon.
"Hur tror du att det har gått nu?"
"Bra"
Jag ljög henne rakt upp i ansiktet, jag visste mycket väl att vågen skulle visa mindre än sist.
Jag ljög alltför ofta och intygade att jag ätit mina mål som jag skulle, men så fan heller.
Mammas förtroende för mig rasade. Eller som hon sa, inte förtroendet för mig utan förtroendet för den sjuka J.
Hon har alltid hållit isär mig med den sjuka sidan. Och alltid intygat att hon älskar mig.

Jag har successivt börjat bygga upp förtroendet igen,
men det tar tid och jag skäms enormt mycket som sagt.
Ångrar alla lögner, ändå finns det dagar då jag fortfarande ljuger.  Onda människa..!
Jag önskar att jag kunde berätta allt för henne, för jag vet att hon skulle lyssna.
Men hur skulle det gå till?
Jag hade aldrig kunnat se henne i ögonen sedan,
inte efter alla lögner och svek.
Kanske skadar det mindre om hon inte vet om sanningen?

På något sätt vill jag "Skydda" mamma från min verklighet.
Hon har lidit nog av mig...
Samtidigt funderar jag vissa dagar om hon inte ser igenom mig iallafall, trots mina "vita lögner".
Hon känner mig trots allt väldigt väl.
Men jag vill inte att hon ska behöva lyssna på mer,
hon har gjort så mycket för mig redan och jag står henne i evig skuld.

Mamma är en av de personer som jag älskar mest.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan henne idag.
Vet inte ens om jag hade suttit här.
tyvärr är jag nog ganska dålig på att visa det.
Men jag önskar att hon vet att jag älskar henne.
Det finns inga ord för min kärlek.
I mina ögon är mamma helt enkelt "bäst"
Och jag är såå tacksam över att hon finns.

Tack mamma...