Over and out
Dessa rader blir mina sista i den här bloggen.
Tusen tack för alla UNDERBARA kommentarer, stöttande och tänkvärda ord.
De har verkligen värmt även om det är alltför svårt att ta till sig av de.
Det är konstigt att kommentarer från helt främmande människor kan kännas så ärliga.
TUSEN TACK!
Det skrämmer mig att det finns personer som bloggar vars högsta önskan är att bli sjuka.
Fattar de inte vilket helvete de ger sig in på?!
Än mindre förstår jag de som peppar andra till att gå ner i vikt och kliva in i helvetet.
En eloge till er alla som kämpar emot dessa demoner.
Tro på er själva och ge aldrig upp.
Även om allt kan tyckas mörkt så finns det hopp.
Så länge man inte ger upp.
Jag vet att ni kan, alla kan - bara man vill!
Ta hand om er!
Over and out...
Tusen tack för alla UNDERBARA kommentarer, stöttande och tänkvärda ord.
De har verkligen värmt även om det är alltför svårt att ta till sig av de.
Det är konstigt att kommentarer från helt främmande människor kan kännas så ärliga.
TUSEN TACK!
Det skrämmer mig att det finns personer som bloggar vars högsta önskan är att bli sjuka.
Fattar de inte vilket helvete de ger sig in på?!
Än mindre förstår jag de som peppar andra till att gå ner i vikt och kliva in i helvetet.
En eloge till er alla som kämpar emot dessa demoner.
Tro på er själva och ge aldrig upp.
Även om allt kan tyckas mörkt så finns det hopp.
Så länge man inte ger upp.
Jag vet att ni kan, alla kan - bara man vill!
Ta hand om er!
Over and out...
Kaos :/
Just nu råder det allmänt KAOS i mitt huvud.
De senaste dagarna har vänt min framtida planering helt upp och ner.
---> FAN!
Lite kort sammanfattning.
I sommar tar jag studenten, närmare bestämt 5 juni.
Har i ett halvår (ungefär?) varit inställd på att åka till Australien efter studenten,
där min bror befinner sig för tillfället och pluggar tillsammans med sin flickvän.
Har tagit kontakt med worktravelcompany, betalat första avgifterna, fixat nytt pass och är just i färd med att skicka iväg mina visumansökningar när min bror ringer.
Han har lyckats komprimera ihop sitt schema vilket innebär att han slutar i slutet av maj och inte i juli som det var tänkt från början. Helst vill han åka hem så fort som möjligt (förstår honom absolut, han har trots allt varit borta i nästan ett år)... Så när vi pratar är det självklart att han ska åka hem.
Sedan kommer ångesten och paniken...
VAD FAN SKA JAG GÖRA NU?!
Alla mina planer rasar. Är inte min bror där vill jag inte åka längre...
Hade behövt ha någon därnere i början känner jag + att Australien har aldrig varit mitt drömresemål, då hade det nog varit skillnad tror jag?!
Så jag har nu avbokat min resa.
Under dagarna som varit har jag nog tänkt så att det räcker åt hela Sverige.
Vad ska jag göra nu?!
Vad kommer att hända?!
Sommaren?!
Ska jag behöva gå hemma?!
Borde jag åka ändå?!
osv osv...
Vet inte hur många nätter jag spenderat vaken med att bara ligga och tänka och tänka och tänka.
Jag är en ganska planerande människa, har alltid varit det och tycker om att ha kontroll.
Helt plötsligt försvinner allt det där.
Det känns som om någon har dragit bort den lilla plattform jag står på.
vad fan händer nu?!
De senaste dagarna har vänt min framtida planering helt upp och ner.
---> FAN!
Lite kort sammanfattning.
I sommar tar jag studenten, närmare bestämt 5 juni.
Har i ett halvår (ungefär?) varit inställd på att åka till Australien efter studenten,
där min bror befinner sig för tillfället och pluggar tillsammans med sin flickvän.
Har tagit kontakt med worktravelcompany, betalat första avgifterna, fixat nytt pass och är just i färd med att skicka iväg mina visumansökningar när min bror ringer.
Han har lyckats komprimera ihop sitt schema vilket innebär att han slutar i slutet av maj och inte i juli som det var tänkt från början. Helst vill han åka hem så fort som möjligt (förstår honom absolut, han har trots allt varit borta i nästan ett år)... Så när vi pratar är det självklart att han ska åka hem.
Sedan kommer ångesten och paniken...
VAD FAN SKA JAG GÖRA NU?!
Alla mina planer rasar. Är inte min bror där vill jag inte åka längre...
Hade behövt ha någon därnere i början känner jag + att Australien har aldrig varit mitt drömresemål, då hade det nog varit skillnad tror jag?!
Så jag har nu avbokat min resa.
Under dagarna som varit har jag nog tänkt så att det räcker åt hela Sverige.
Vad ska jag göra nu?!
Vad kommer att hända?!
Sommaren?!
Ska jag behöva gå hemma?!
Borde jag åka ändå?!
osv osv...
Vet inte hur många nätter jag spenderat vaken med att bara ligga och tänka och tänka och tänka.
Jag är en ganska planerande människa, har alltid varit det och tycker om att ha kontroll.
Helt plötsligt försvinner allt det där.
Det känns som om någon har dragit bort den lilla plattform jag står på.
vad fan händer nu?!
Trasig
Idag känner jag mig alldeles förvirrad,
förrvirrad, ledsen och trasig
Det känns som om någon håller på att klippa och riva sönder mitt inre.
Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag håller på med.
Är rädd för att ramla tillbaka, samtidigt är jag rädd för att kämpa emot.
Hur jag än gör är det en sida av mig som kämpar emot.
Allting är så fruktansvärt dubbelt hela tiden.
Jag önskar att jag vågade söka hjälp vissa dagar,
ändå finns det ingenting som skrämmer mig mer.
Jag är rädd för de tankarna som lever i mig
och jag är rädd för att bli kvitt mina tankar.
Allting är upp- och ner.
Jag vågar inte riktigt känna efter hur jag egentligen mår.
Jag oroar mig för allt och inget.
Mest oroar jag mig för framtiden.
Hur ska det bli?!
Mindre än tre månader till studenten,
dessutom är en resa inbokad,
en resa till andra sian jordklotet.
Jag är livrädd!
Kommer jag att klara det?!
Kommer jag att orka?!
Vill jag ens orka?!
Har funderat mycket de senaste dagarna,
bestämt mig och sedan ändrat mig.
Ingenting blir som jag tänkt mig.
På något sätt känns det som om konturerna av det som är jag sakta suddas ut...
Jag vet inte om jag orkar.
Idag är det bara tungt och jag ser ingen mening/motivation.
Idag är jag bara trasig
förrvirrad, ledsen och trasig
Det känns som om någon håller på att klippa och riva sönder mitt inre.
Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag håller på med.
Är rädd för att ramla tillbaka, samtidigt är jag rädd för att kämpa emot.
Hur jag än gör är det en sida av mig som kämpar emot.
Allting är så fruktansvärt dubbelt hela tiden.
Jag önskar att jag vågade söka hjälp vissa dagar,
ändå finns det ingenting som skrämmer mig mer.
Jag är rädd för de tankarna som lever i mig
och jag är rädd för att bli kvitt mina tankar.
Allting är upp- och ner.
Jag vågar inte riktigt känna efter hur jag egentligen mår.
Jag oroar mig för allt och inget.
Mest oroar jag mig för framtiden.
Hur ska det bli?!
Mindre än tre månader till studenten,
dessutom är en resa inbokad,
en resa till andra sian jordklotet.
Jag är livrädd!
Kommer jag att klara det?!
Kommer jag att orka?!
Har funderat mycket de senaste dagarna,
bestämt mig och sedan ändrat mig.
Ingenting blir som jag tänkt mig.
På något sätt känns det som om konturerna av det som är jag sakta suddas ut...
Jag vet inte om jag orkar.
Idag är det bara tungt och jag ser ingen mening/motivation.
Idag är jag bara trasig
The darkness
Det känns som om jag har kommit till en punkt då jag måste fatta ett beslut.
Frågan är hur?
Hur ska jag kunna fatta ett beslut när jag inte längre förstår vad jag gör,
jag inbillar mig att allting är en dröm, ett skådespel, ett skämt (?)
Det kan inte vara så att det här är vad som skulle ha varit mitt liv.
Nej, så kan det inte vara...
Jag förstår inte hur jag tar mig igenom dagarna,
varje kväll när jag borde sova funderar jag på vad jag egentigen har gjort.
En gång levde jag på talessättet "Carpe Diem"
Det vore en skam att påstå att jag lever efter de orden idag.
Jag skäms över min existens och allting jag är...
Känns som om jag börjar gå nedåt på trappan
Frågan är hur?
Hur ska jag kunna fatta ett beslut när jag inte längre förstår vad jag gör,
jag inbillar mig att allting är en dröm, ett skådespel, ett skämt (?)
Det kan inte vara så att det här är vad som skulle ha varit mitt liv.
Nej, så kan det inte vara...
Jag förstår inte hur jag tar mig igenom dagarna,
varje kväll när jag borde sova funderar jag på vad jag egentigen har gjort.
En gång levde jag på talessättet "Carpe Diem"
Det vore en skam att påstå att jag lever efter de orden idag.
Jag skäms över min existens och allting jag är...
Känns som om jag börjar gå nedåt på trappan
Som en docka
Jag känner mig som en sån där docka som styrs av snören.
(Ni har säkert sett den någon gång)
Utan egen vilja, min kropp följer den som rycker i mina snören.
Vill den att jag ska gå framåt så gör jag det utan att protestera.
Styr den mig åt sidan går jag ditåt...
Ingen egen vlja...
var ute en promenad i den underbara solen idag.
Välbehövligt och skönt.
Musiken gav mig sällskap, ett tag iallafall...
Gick där mellan träden i skogen och tankarna snurrade runt som vanligt.
(får alltid en massa tankar när jag är ute och går)
Tänkte fram och tillbaka.
Hit och dit.
Men tror ni att jag får någon ordning för det?!
NEJ!
Blir mest arg på mig själv.
Arg på att jag inte kan ta mig ur den här skiten en gång för alla.
Vad var det som gick fel egentligen?!
Varför kunde jag inte bara vara "nöjd"...
Om jag hade vetat vad som väntade hade jag kanske handlat annorlunda.
Men det är lönlöst att tänka så, jag vet.
Det är svårt att låta bli :(
"Tänk om..."
Tankarna stannade til för en stund när solen sken igenom lövtäcket.
Vill jag ens bli frisk?!
Jag menar frisk på "riktigt?"
Jag vet att jag önskar och vil att tankarna ska försvinna men om någon hade frågat mig vill du gå upp i vikt hade jag tvekat innan svaret hade kommit.
Jag vill trots altl vara smal, sjukt nog.
Jag vet att tankarna antagligen hade lättat om jag hade gått upp ett par kilo men vill jag det?!
Jag hoppas att jag någon dag kan släppa alla tankar på hur min kropp ser ut,
eller hur jag är inuti. (för den delen är då fan inte bättre än utsidan)
men det känns så långt borta just nu...
Så otroligt långt borta.
(Ni har säkert sett den någon gång)
Utan egen vilja, min kropp följer den som rycker i mina snören.
Vill den att jag ska gå framåt så gör jag det utan att protestera.
Styr den mig åt sidan går jag ditåt...
Ingen egen vlja...
var ute en promenad i den underbara solen idag.
Välbehövligt och skönt.
Musiken gav mig sällskap, ett tag iallafall...
Gick där mellan träden i skogen och tankarna snurrade runt som vanligt.
(får alltid en massa tankar när jag är ute och går)
Tänkte fram och tillbaka.
Hit och dit.
Men tror ni att jag får någon ordning för det?!
NEJ!
Blir mest arg på mig själv.
Arg på att jag inte kan ta mig ur den här skiten en gång för alla.
Vad var det som gick fel egentligen?!
Varför kunde jag inte bara vara "nöjd"...
Om jag hade vetat vad som väntade hade jag kanske handlat annorlunda.
Men det är lönlöst att tänka så, jag vet.
Det är svårt att låta bli :(
"Tänk om..."
Tankarna stannade til för en stund när solen sken igenom lövtäcket.
Vill jag ens bli frisk?!
Jag menar frisk på "riktigt?"
Jag vet att jag önskar och vil att tankarna ska försvinna men om någon hade frågat mig vill du gå upp i vikt hade jag tvekat innan svaret hade kommit.
Jag vill trots altl vara smal, sjukt nog.
Jag vet att tankarna antagligen hade lättat om jag hade gått upp ett par kilo men vill jag det?!
Jag hoppas att jag någon dag kan släppa alla tankar på hur min kropp ser ut,
eller hur jag är inuti. (för den delen är då fan inte bättre än utsidan)
men det känns så långt borta just nu...
Så otroligt långt borta.
