Over and out
Dessa rader blir mina sista i den här bloggen.
Tusen tack för alla UNDERBARA kommentarer, stöttande och tänkvärda ord.
De har verkligen värmt även om det är alltför svårt att ta till sig av de.
Det är konstigt att kommentarer från helt främmande människor kan kännas så ärliga.
TUSEN TACK!
Det skrämmer mig att det finns personer som bloggar vars högsta önskan är att bli sjuka.
Fattar de inte vilket helvete de ger sig in på?!
Än mindre förstår jag de som peppar andra till att gå ner i vikt och kliva in i helvetet.
En eloge till er alla som kämpar emot dessa demoner.
Tro på er själva och ge aldrig upp.
Även om allt kan tyckas mörkt så finns det hopp.
Så länge man inte ger upp.
Jag vet att ni kan, alla kan - bara man vill!
Ta hand om er!
Over and out...
Tusen tack för alla UNDERBARA kommentarer, stöttande och tänkvärda ord.
De har verkligen värmt även om det är alltför svårt att ta till sig av de.
Det är konstigt att kommentarer från helt främmande människor kan kännas så ärliga.
TUSEN TACK!
Det skrämmer mig att det finns personer som bloggar vars högsta önskan är att bli sjuka.
Fattar de inte vilket helvete de ger sig in på?!
Än mindre förstår jag de som peppar andra till att gå ner i vikt och kliva in i helvetet.
En eloge till er alla som kämpar emot dessa demoner.
Tro på er själva och ge aldrig upp.
Även om allt kan tyckas mörkt så finns det hopp.
Så länge man inte ger upp.
Jag vet att ni kan, alla kan - bara man vill!
Ta hand om er!
Over and out...
Kaos :/
Just nu råder det allmänt KAOS i mitt huvud.
De senaste dagarna har vänt min framtida planering helt upp och ner.
---> FAN!
Lite kort sammanfattning.
I sommar tar jag studenten, närmare bestämt 5 juni.
Har i ett halvår (ungefär?) varit inställd på att åka till Australien efter studenten,
där min bror befinner sig för tillfället och pluggar tillsammans med sin flickvän.
Har tagit kontakt med worktravelcompany, betalat första avgifterna, fixat nytt pass och är just i färd med att skicka iväg mina visumansökningar när min bror ringer.
Han har lyckats komprimera ihop sitt schema vilket innebär att han slutar i slutet av maj och inte i juli som det var tänkt från början. Helst vill han åka hem så fort som möjligt (förstår honom absolut, han har trots allt varit borta i nästan ett år)... Så när vi pratar är det självklart att han ska åka hem.
Sedan kommer ångesten och paniken...
VAD FAN SKA JAG GÖRA NU?!
Alla mina planer rasar. Är inte min bror där vill jag inte åka längre...
Hade behövt ha någon därnere i början känner jag + att Australien har aldrig varit mitt drömresemål, då hade det nog varit skillnad tror jag?!
Så jag har nu avbokat min resa.
Under dagarna som varit har jag nog tänkt så att det räcker åt hela Sverige.
Vad ska jag göra nu?!
Vad kommer att hända?!
Sommaren?!
Ska jag behöva gå hemma?!
Borde jag åka ändå?!
osv osv...
Vet inte hur många nätter jag spenderat vaken med att bara ligga och tänka och tänka och tänka.
Jag är en ganska planerande människa, har alltid varit det och tycker om att ha kontroll.
Helt plötsligt försvinner allt det där.
Det känns som om någon har dragit bort den lilla plattform jag står på.
vad fan händer nu?!
De senaste dagarna har vänt min framtida planering helt upp och ner.
---> FAN!
Lite kort sammanfattning.
I sommar tar jag studenten, närmare bestämt 5 juni.
Har i ett halvår (ungefär?) varit inställd på att åka till Australien efter studenten,
där min bror befinner sig för tillfället och pluggar tillsammans med sin flickvän.
Har tagit kontakt med worktravelcompany, betalat första avgifterna, fixat nytt pass och är just i färd med att skicka iväg mina visumansökningar när min bror ringer.
Han har lyckats komprimera ihop sitt schema vilket innebär att han slutar i slutet av maj och inte i juli som det var tänkt från början. Helst vill han åka hem så fort som möjligt (förstår honom absolut, han har trots allt varit borta i nästan ett år)... Så när vi pratar är det självklart att han ska åka hem.
Sedan kommer ångesten och paniken...
VAD FAN SKA JAG GÖRA NU?!
Alla mina planer rasar. Är inte min bror där vill jag inte åka längre...
Hade behövt ha någon därnere i början känner jag + att Australien har aldrig varit mitt drömresemål, då hade det nog varit skillnad tror jag?!
Så jag har nu avbokat min resa.
Under dagarna som varit har jag nog tänkt så att det räcker åt hela Sverige.
Vad ska jag göra nu?!
Vad kommer att hända?!
Sommaren?!
Ska jag behöva gå hemma?!
Borde jag åka ändå?!
osv osv...
Vet inte hur många nätter jag spenderat vaken med att bara ligga och tänka och tänka och tänka.
Jag är en ganska planerande människa, har alltid varit det och tycker om att ha kontroll.
Helt plötsligt försvinner allt det där.
Det känns som om någon har dragit bort den lilla plattform jag står på.
vad fan händer nu?!
Trasig
Idag känner jag mig alldeles förvirrad,
förrvirrad, ledsen och trasig
Det känns som om någon håller på att klippa och riva sönder mitt inre.
Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag håller på med.
Är rädd för att ramla tillbaka, samtidigt är jag rädd för att kämpa emot.
Hur jag än gör är det en sida av mig som kämpar emot.
Allting är så fruktansvärt dubbelt hela tiden.
Jag önskar att jag vågade söka hjälp vissa dagar,
ändå finns det ingenting som skrämmer mig mer.
Jag är rädd för de tankarna som lever i mig
och jag är rädd för att bli kvitt mina tankar.
Allting är upp- och ner.
Jag vågar inte riktigt känna efter hur jag egentligen mår.
Jag oroar mig för allt och inget.
Mest oroar jag mig för framtiden.
Hur ska det bli?!
Mindre än tre månader till studenten,
dessutom är en resa inbokad,
en resa till andra sian jordklotet.
Jag är livrädd!
Kommer jag att klara det?!
Kommer jag att orka?!
Vill jag ens orka?!
Har funderat mycket de senaste dagarna,
bestämt mig och sedan ändrat mig.
Ingenting blir som jag tänkt mig.
På något sätt känns det som om konturerna av det som är jag sakta suddas ut...
Jag vet inte om jag orkar.
Idag är det bara tungt och jag ser ingen mening/motivation.
Idag är jag bara trasig
förrvirrad, ledsen och trasig
Det känns som om någon håller på att klippa och riva sönder mitt inre.
Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag håller på med.
Är rädd för att ramla tillbaka, samtidigt är jag rädd för att kämpa emot.
Hur jag än gör är det en sida av mig som kämpar emot.
Allting är så fruktansvärt dubbelt hela tiden.
Jag önskar att jag vågade söka hjälp vissa dagar,
ändå finns det ingenting som skrämmer mig mer.
Jag är rädd för de tankarna som lever i mig
och jag är rädd för att bli kvitt mina tankar.
Allting är upp- och ner.
Jag vågar inte riktigt känna efter hur jag egentligen mår.
Jag oroar mig för allt och inget.
Mest oroar jag mig för framtiden.
Hur ska det bli?!
Mindre än tre månader till studenten,
dessutom är en resa inbokad,
en resa till andra sian jordklotet.
Jag är livrädd!
Kommer jag att klara det?!
Kommer jag att orka?!
Har funderat mycket de senaste dagarna,
bestämt mig och sedan ändrat mig.
Ingenting blir som jag tänkt mig.
På något sätt känns det som om konturerna av det som är jag sakta suddas ut...
Jag vet inte om jag orkar.
Idag är det bara tungt och jag ser ingen mening/motivation.
Idag är jag bara trasig
The darkness
Det känns som om jag har kommit till en punkt då jag måste fatta ett beslut.
Frågan är hur?
Hur ska jag kunna fatta ett beslut när jag inte längre förstår vad jag gör,
jag inbillar mig att allting är en dröm, ett skådespel, ett skämt (?)
Det kan inte vara så att det här är vad som skulle ha varit mitt liv.
Nej, så kan det inte vara...
Jag förstår inte hur jag tar mig igenom dagarna,
varje kväll när jag borde sova funderar jag på vad jag egentigen har gjort.
En gång levde jag på talessättet "Carpe Diem"
Det vore en skam att påstå att jag lever efter de orden idag.
Jag skäms över min existens och allting jag är...
Känns som om jag börjar gå nedåt på trappan
Frågan är hur?
Hur ska jag kunna fatta ett beslut när jag inte längre förstår vad jag gör,
jag inbillar mig att allting är en dröm, ett skådespel, ett skämt (?)
Det kan inte vara så att det här är vad som skulle ha varit mitt liv.
Nej, så kan det inte vara...
Jag förstår inte hur jag tar mig igenom dagarna,
varje kväll när jag borde sova funderar jag på vad jag egentigen har gjort.
En gång levde jag på talessättet "Carpe Diem"
Det vore en skam att påstå att jag lever efter de orden idag.
Jag skäms över min existens och allting jag är...
Känns som om jag börjar gå nedåt på trappan
Som en docka
Jag känner mig som en sån där docka som styrs av snören.
(Ni har säkert sett den någon gång)
Utan egen vilja, min kropp följer den som rycker i mina snören.
Vill den att jag ska gå framåt så gör jag det utan att protestera.
Styr den mig åt sidan går jag ditåt...
Ingen egen vlja...
var ute en promenad i den underbara solen idag.
Välbehövligt och skönt.
Musiken gav mig sällskap, ett tag iallafall...
Gick där mellan träden i skogen och tankarna snurrade runt som vanligt.
(får alltid en massa tankar när jag är ute och går)
Tänkte fram och tillbaka.
Hit och dit.
Men tror ni att jag får någon ordning för det?!
NEJ!
Blir mest arg på mig själv.
Arg på att jag inte kan ta mig ur den här skiten en gång för alla.
Vad var det som gick fel egentligen?!
Varför kunde jag inte bara vara "nöjd"...
Om jag hade vetat vad som väntade hade jag kanske handlat annorlunda.
Men det är lönlöst att tänka så, jag vet.
Det är svårt att låta bli :(
"Tänk om..."
Tankarna stannade til för en stund när solen sken igenom lövtäcket.
Vill jag ens bli frisk?!
Jag menar frisk på "riktigt?"
Jag vet att jag önskar och vil att tankarna ska försvinna men om någon hade frågat mig vill du gå upp i vikt hade jag tvekat innan svaret hade kommit.
Jag vill trots altl vara smal, sjukt nog.
Jag vet att tankarna antagligen hade lättat om jag hade gått upp ett par kilo men vill jag det?!
Jag hoppas att jag någon dag kan släppa alla tankar på hur min kropp ser ut,
eller hur jag är inuti. (för den delen är då fan inte bättre än utsidan)
men det känns så långt borta just nu...
Så otroligt långt borta.
(Ni har säkert sett den någon gång)
Utan egen vilja, min kropp följer den som rycker i mina snören.
Vill den att jag ska gå framåt så gör jag det utan att protestera.
Styr den mig åt sidan går jag ditåt...
Ingen egen vlja...
var ute en promenad i den underbara solen idag.
Välbehövligt och skönt.
Musiken gav mig sällskap, ett tag iallafall...
Gick där mellan träden i skogen och tankarna snurrade runt som vanligt.
(får alltid en massa tankar när jag är ute och går)
Tänkte fram och tillbaka.
Hit och dit.
Men tror ni att jag får någon ordning för det?!
NEJ!
Blir mest arg på mig själv.
Arg på att jag inte kan ta mig ur den här skiten en gång för alla.
Vad var det som gick fel egentligen?!
Varför kunde jag inte bara vara "nöjd"...
Om jag hade vetat vad som väntade hade jag kanske handlat annorlunda.
Men det är lönlöst att tänka så, jag vet.
Det är svårt att låta bli :(
"Tänk om..."
Tankarna stannade til för en stund när solen sken igenom lövtäcket.
Vill jag ens bli frisk?!
Jag menar frisk på "riktigt?"
Jag vet att jag önskar och vil att tankarna ska försvinna men om någon hade frågat mig vill du gå upp i vikt hade jag tvekat innan svaret hade kommit.
Jag vill trots altl vara smal, sjukt nog.
Jag vet att tankarna antagligen hade lättat om jag hade gått upp ett par kilo men vill jag det?!
Jag hoppas att jag någon dag kan släppa alla tankar på hur min kropp ser ut,
eller hur jag är inuti. (för den delen är då fan inte bättre än utsidan)
men det känns så långt borta just nu...
Så otroligt långt borta.
Beundran
Det finns många personer som jag beundrar,
Personer som betyder lite extra
Personer som hjälper mig att ta mig igenom helvetet
Personer som gör livet värt att leva
Personer som är helt helt underbara.
Som sagt finns det många som jag ser upp till och som jag beundrar,
en av de är min mamma... Och idag är det till henne jag skänker inlägget.
Jag och mamma har alltid haft en bra relation,
jag har aldrig förstått hur man kan skrika till sin mamma att hon är dum i huvudet, jävla kärring, att man hatar henne osv.
För mig har de tankarna aldrig existerat.
Kan inte påstå att jag och mamma alltid har kommit bra överens men hatat,
det finns inte ens i min fantasi att jag skulle kunna säga/tänka så om min mamma.
Mamma är en sådan människa som jag beundrar av många anledningar,
Hon ställer alltid upp för mig.
Jag vet att hon alltid finns där,
hon har alltid gjort det och jag vet att hon alltid kommer att göra det.
Det sperlar ingen roll vad det är som har hänt,
hon finns där.
Jag vet att hon skulle lyssna om jag hade velat prata med henne,
tyvärr gör jag inte det så ofta som jag borde.
Hon gör alla de där sakerna som man ofta tar för givet bara.
Städar, diskar, lagar mat osv.
Utan att kräva någonting tillbaka.
Ändå jobbar hon heltid och ser till att familjen mår bra.
Hjälper min lillasyster med läxor och försöker hålla god min trots familjens humörsvängningar.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om min mamma.
Hon har så många sidor som jag verkligen ser upp till,
hennes sätt, värderingar, åsikter, personlighet.
Jag skulle aldrig skämmas om någon sa att jag var lik min mamma i sättet...
Snarare tvärtom.
Min och mammas relation ändrades i och med min ätstörning.
Helt plötsligt blev mamma en typ av "fiende".
Hon höll koll på mig och ville få mig att äta,
vilket demonerna inom mig förbjöd.
Jag försökte dra mig undan och ljög dagligen,
det är något jag skäms otroligt mycket för
Alla dessa förbannade lögner!
Men samtidigt förde även min sjukdom oss närmare varandra.
Vi började prata mer,
på ett nytt sätt.
Mamma tvekade inte en sekund på att sjukskriva sig när jag mådde som sämst,
trots mina protester.
(Framförallt med tanke på pengarna som vi skulle gå miste om)
Men mamma såg mig bara i ögonen och sa:
"J, jag skulle göra allt för att du ska få vara frisk. Vad spelar pengar för roll? Du är det viktigaste."
Dessa orden sas med tårar i ögonen och jag blev mållös.
Tillsammans tog vi upp en kamp mot helvetet.
Vi satte upp mål och belöningar.
Tillsammans var vi starka,
även om mina demoner hatade min mamma när hon påpekade att jag åt för lite, tög för lite mjölk, potatis, fisk osv.
Ändå var jag glad att ha henne vid min sida.
Många gånger sa mamma
"Jag orkar inte, jag orkar inte se dig lida såhär Johanna. Du tynar bort. Det gör så ont att stå vid din sida och bara se på oförmögen att kunna hjälpa till."
Mamma, om du bara visste. Du hjälpte mig genom att bara finnas där. Även om vågen gick neråt.
Varje vecka samma prosedur, mammas ängsliga ögon.
"Hur tror du att det har gått nu?"
"Bra"
Jag ljög henne rakt upp i ansiktet, jag visste mycket väl att vågen skulle visa mindre än sist.
Jag ljög alltför ofta och intygade att jag ätit mina mål som jag skulle, men så fan heller.
Mammas förtroende för mig rasade. Eller som hon sa, inte förtroendet för mig utan förtroendet för den sjuka J.
Hon har alltid hållit isär mig med den sjuka sidan. Och alltid intygat att hon älskar mig.
Jag har successivt börjat bygga upp förtroendet igen,
men det tar tid och jag skäms enormt mycket som sagt.
Ångrar alla lögner, ändå finns det dagar då jag fortfarande ljuger. Onda människa..!
Jag önskar att jag kunde berätta allt för henne, för jag vet att hon skulle lyssna.
Men hur skulle det gå till?
Jag hade aldrig kunnat se henne i ögonen sedan,
inte efter alla lögner och svek.
Kanske skadar det mindre om hon inte vet om sanningen?
På något sätt vill jag "Skydda" mamma från min verklighet.
Hon har lidit nog av mig...
Samtidigt funderar jag vissa dagar om hon inte ser igenom mig iallafall, trots mina "vita lögner".
Hon känner mig trots allt väldigt väl.
Men jag vill inte att hon ska behöva lyssna på mer,
hon har gjort så mycket för mig redan och jag står henne i evig skuld.
Mamma är en av de personer som jag älskar mest.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan henne idag.
Vet inte ens om jag hade suttit här.
tyvärr är jag nog ganska dålig på att visa det.
Men jag önskar att hon vet att jag älskar henne.
Det finns inga ord för min kärlek.
I mina ögon är mamma helt enkelt "bäst"
Och jag är såå tacksam över att hon finns.
Tack mamma...
Personer som betyder lite extra
Personer som hjälper mig att ta mig igenom helvetet
Personer som gör livet värt att leva
Personer som är helt helt underbara.
Som sagt finns det många som jag ser upp till och som jag beundrar,
en av de är min mamma... Och idag är det till henne jag skänker inlägget.
Jag och mamma har alltid haft en bra relation,
jag har aldrig förstått hur man kan skrika till sin mamma att hon är dum i huvudet, jävla kärring, att man hatar henne osv.
För mig har de tankarna aldrig existerat.
Kan inte påstå att jag och mamma alltid har kommit bra överens men hatat,
det finns inte ens i min fantasi att jag skulle kunna säga/tänka så om min mamma.
Mamma är en sådan människa som jag beundrar av många anledningar,
Hon ställer alltid upp för mig.
Jag vet att hon alltid finns där,
hon har alltid gjort det och jag vet att hon alltid kommer att göra det.
Det sperlar ingen roll vad det är som har hänt,
hon finns där.
Jag vet att hon skulle lyssna om jag hade velat prata med henne,
tyvärr gör jag inte det så ofta som jag borde.
Hon gör alla de där sakerna som man ofta tar för givet bara.
Städar, diskar, lagar mat osv.
Utan att kräva någonting tillbaka.
Ändå jobbar hon heltid och ser till att familjen mår bra.
Hjälper min lillasyster med läxor och försöker hålla god min trots familjens humörsvängningar.
Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om min mamma.
Hon har så många sidor som jag verkligen ser upp till,
hennes sätt, värderingar, åsikter, personlighet.
Jag skulle aldrig skämmas om någon sa att jag var lik min mamma i sättet...
Snarare tvärtom.
Min och mammas relation ändrades i och med min ätstörning.
Helt plötsligt blev mamma en typ av "fiende".
Hon höll koll på mig och ville få mig att äta,
vilket demonerna inom mig förbjöd.
Jag försökte dra mig undan och ljög dagligen,
det är något jag skäms otroligt mycket för
Alla dessa förbannade lögner!
Men samtidigt förde även min sjukdom oss närmare varandra.
Vi började prata mer,
på ett nytt sätt.
Mamma tvekade inte en sekund på att sjukskriva sig när jag mådde som sämst,
trots mina protester.
(Framförallt med tanke på pengarna som vi skulle gå miste om)
Men mamma såg mig bara i ögonen och sa:
"J, jag skulle göra allt för att du ska få vara frisk. Vad spelar pengar för roll? Du är det viktigaste."
Dessa orden sas med tårar i ögonen och jag blev mållös.
Tillsammans tog vi upp en kamp mot helvetet.
Vi satte upp mål och belöningar.
Tillsammans var vi starka,
även om mina demoner hatade min mamma när hon påpekade att jag åt för lite, tög för lite mjölk, potatis, fisk osv.
Ändå var jag glad att ha henne vid min sida.
Många gånger sa mamma
"Jag orkar inte, jag orkar inte se dig lida såhär Johanna. Du tynar bort. Det gör så ont att stå vid din sida och bara se på oförmögen att kunna hjälpa till."
Mamma, om du bara visste. Du hjälpte mig genom att bara finnas där. Även om vågen gick neråt.
Varje vecka samma prosedur, mammas ängsliga ögon.
"Hur tror du att det har gått nu?"
"Bra"
Jag ljög henne rakt upp i ansiktet, jag visste mycket väl att vågen skulle visa mindre än sist.
Jag ljög alltför ofta och intygade att jag ätit mina mål som jag skulle, men så fan heller.
Mammas förtroende för mig rasade. Eller som hon sa, inte förtroendet för mig utan förtroendet för den sjuka J.
Hon har alltid hållit isär mig med den sjuka sidan. Och alltid intygat att hon älskar mig.
Jag har successivt börjat bygga upp förtroendet igen,
men det tar tid och jag skäms enormt mycket som sagt.
Ångrar alla lögner, ändå finns det dagar då jag fortfarande ljuger. Onda människa..!
Jag önskar att jag kunde berätta allt för henne, för jag vet att hon skulle lyssna.
Men hur skulle det gå till?
Jag hade aldrig kunnat se henne i ögonen sedan,
inte efter alla lögner och svek.
Kanske skadar det mindre om hon inte vet om sanningen?
På något sätt vill jag "Skydda" mamma från min verklighet.
Hon har lidit nog av mig...
Samtidigt funderar jag vissa dagar om hon inte ser igenom mig iallafall, trots mina "vita lögner".
Hon känner mig trots allt väldigt väl.
Men jag vill inte att hon ska behöva lyssna på mer,
hon har gjort så mycket för mig redan och jag står henne i evig skuld.
Mamma är en av de personer som jag älskar mest.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan henne idag.
Vet inte ens om jag hade suttit här.
tyvärr är jag nog ganska dålig på att visa det.
Men jag önskar att hon vet att jag älskar henne.
Det finns inga ord för min kärlek.
I mina ögon är mamma helt enkelt "bäst"
Och jag är såå tacksam över att hon finns.
Tack mamma...
Misstro
Just nu känns det som om allting går rakt åt helvete.
Jag har tappat uppfattningen på något sätt.
Vet varken ut eller in.
Allting är dubbelt, svart eller vitt.
Det existerar ingenting "mittemellan".
Tankarna börjar skrämma mig.
Jag är rädd...
Vad fan håller jag på med egentligen?!
Jag önskar så att jag bara kunde...
Men vad tjänar det till?!
Jag börjar ge upp,
ljuset känns alltmer avlägset.
(Förlåt om jag inte har svarat på kommentarerna, det är något konstigt med min dator så kan inte se de där små "koderna" när jag väl ska skicka iväg mina meddelanden. MEn det kommer hoppas jag?)
Jag har tappat uppfattningen på något sätt.
Vet varken ut eller in.
Allting är dubbelt, svart eller vitt.
Det existerar ingenting "mittemellan".
Tankarna börjar skrämma mig.
Jag är rädd...
Vad fan håller jag på med egentligen?!
Jag önskar så att jag bara kunde...
Men vad tjänar det till?!
Jag börjar ge upp,
ljuset känns alltmer avlägset.
(Förlåt om jag inte har svarat på kommentarerna, det är något konstigt med min dator så kan inte se de där små "koderna" när jag väl ska skicka iväg mina meddelanden. MEn det kommer hoppas jag?)
Jobbigt...
Tankarna blir allt fler och fler.
Känns som om huvudet ska sprängas.
På detta ska jag nu försöka läsa in 90 sidor i Biologi B-kursen...
HUR FAN SKA DET GÅ?!
Blir så jävla besviken på mig själv.
jag är ett enda stort MISSLYCKANDE!
Några extra tankar till alla er därute som kämpar emot det här helvetet!
Ni är så starka och jag beundrar er så grymt mycket.
Önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för er,
För att få bort alla era tankar och demoner,
ni förtjänar så mycket bättre.
Tusen tack för alla värmande kommentarer och kloka tankar.
tyvärr går det åt pipsvängen ibland ändå men snart så?!
Känns som om huvudet ska sprängas.
På detta ska jag nu försöka läsa in 90 sidor i Biologi B-kursen...
HUR FAN SKA DET GÅ?!
Blir så jävla besviken på mig själv.
jag är ett enda stort MISSLYCKANDE!
Några extra tankar till alla er därute som kämpar emot det här helvetet!
Ni är så starka och jag beundrar er så grymt mycket.
Önskar att det fanns någonting som jag kunde göra för er,
För att få bort alla era tankar och demoner,
ni förtjänar så mycket bättre.
Tusen tack för alla värmande kommentarer och kloka tankar.
tyvärr går det åt pipsvängen ibland ändå men snart så?!
Vackra toner
Imorse vaknade jag med ett ansträngt leende på mina läppar,
det tog emot att gå förbi spegeln,
demonerna vaknade tacksamt till liv och började skrika.
-MEN idag ska jag vara stark
(på mitt sätt)
Tack och lov att det finns duschar.
Tror att det är bland det bästa som finns.
Skrubbade tills jag var alldeles röd,
bort med allt!
All smuts,
allt gammalt.
Busstur väntade till skolan, solen i ögonen - Underbart(?!)
Musik i öronen.
Vackra toner...
"And I don´t wont the world to see me,
cause I don´t think that they´d understand..."
En känsla spreds inom mig,
dessa rader beskriver mig rätt bra idag.
Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara ärlig.
Och jag vet inte om det är positivt i det långa loppet,
men om det kan dämpa mina tankar för stunden.
Ja... Jag antar att jag tycker att det är värt det isåfall.
Dagens första lektion väntar, sedan en promenad i solen.
Försöka lapa i mig av den energi som strålar.
det tog emot att gå förbi spegeln,
demonerna vaknade tacksamt till liv och började skrika.
-MEN idag ska jag vara stark
(på mitt sätt)
Tack och lov att det finns duschar.
Tror att det är bland det bästa som finns.
Skrubbade tills jag var alldeles röd,
bort med allt!
All smuts,
allt gammalt.
Busstur väntade till skolan, solen i ögonen - Underbart(?!)
Musik i öronen.
Vackra toner...
"And I don´t wont the world to see me,
cause I don´t think that they´d understand..."
En känsla spreds inom mig,
dessa rader beskriver mig rätt bra idag.
Jag vet inte vad jag håller på med just nu om jag ska vara ärlig.
Och jag vet inte om det är positivt i det långa loppet,
men om det kan dämpa mina tankar för stunden.
Ja... Jag antar att jag tycker att det är värt det isåfall.
Dagens första lektion väntar, sedan en promenad i solen.
Försöka lapa i mig av den energi som strålar.
To be continued...
Tyst!
Kvällen har varit okej,
kollat lite på "Singing Bee"
Skönt att det finns fler än jag som inte kan sjunga ;)
Nu har resten gått och lagt sig,
även jag hade gjort det.
Tog ungefär fem sekunder innan tankarna kom.
(Trots att jag hade biologiboken + Bob Dylan som skydd)
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
Försökte att inte ge tankarna något värde, precis som X sa en gång.
Men jag känner mig så liten.
Det blev istället att jag drog ihop mig mer och mer,
på något sätt känns det bättre att krypa ihop i fosterställning.
(Sover alltid så, hur roligt det än ser ut...
Och krånlgit om man har någon vid sin sida, tro mig)
Men det hjälpte inte.
Rösterna fortsatte.
Önskar att jag kunde somna bara, utan att behöva höra på de.
Hade behövt sömnen nu.
Jag vill också vara stark,
Stark och Lycklig..!
Jag ska försöka igen,
Jag vet att tankarna finns där, men ni ska fan inte få något värde!!!
kollat lite på "Singing Bee"
Skönt att det finns fler än jag som inte kan sjunga ;)
Nu har resten gått och lagt sig,
även jag hade gjort det.
Tog ungefär fem sekunder innan tankarna kom.
(Trots att jag hade biologiboken + Bob Dylan som skydd)
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
ÄCKLIG!
FET!
FUL!
VÄRDELÖS!
MISSLYCKAD!
Försökte att inte ge tankarna något värde, precis som X sa en gång.
Men jag känner mig så liten.
Det blev istället att jag drog ihop mig mer och mer,
på något sätt känns det bättre att krypa ihop i fosterställning.
(Sover alltid så, hur roligt det än ser ut...
Och krånlgit om man har någon vid sin sida, tro mig)
Men det hjälpte inte.
Rösterna fortsatte.
Önskar att jag kunde somna bara, utan att behöva höra på de.
Hade behövt sömnen nu.
Jag vill också vara stark,
Stark och Lycklig..!
Jag ska försöka igen,
Jag vet att tankarna finns där, men ni ska fan inte få något värde!!!
Ca suffit maintenant
Nu får det la FAN räcka eller?!
Jag orkar inte med mig själv som jag är nu.
Orkar inte tankarna och
orkar inte med mig själv.
På något sätt måste jag bryta det här.
Sen får det vara skit samma om jag bryter det på ett bra eller dåligt sätt i andras ögon.
Så länge jag "hanterar" det så är jag nöjd,
eller ja.
Så länge jag känner att det funkar så.
Antagligen gör jag mig själv en björntjänst men den smällen får jag ta.
Har lagt upp en "ny livsplan"...
Behöver göra sånt ibland.
Drömmar, mål osv...
Något att försöka kämpa för.
Något som kan kväva dessa demoner.
Jag vet som sagt inte om det är rätt taktik,
men just nu struntar jag i det.
Så länge det hjälper och jag känner mig gladare anser jag att det är värt det.
Det är trots allt mitt liv och det är bara jag som kan ändra på saker och ting.
Men jag MÅSTE hitta motivationen, ändra inställning.
Imorgon träder den nya "planen" i verk.
Måste det funka det här gången...
Over and out
Jag orkar inte med mig själv som jag är nu.
Orkar inte tankarna och
orkar inte med mig själv.
På något sätt måste jag bryta det här.
Sen får det vara skit samma om jag bryter det på ett bra eller dåligt sätt i andras ögon.
Så länge jag "hanterar" det så är jag nöjd,
eller ja.
Så länge jag känner att det funkar så.
Antagligen gör jag mig själv en björntjänst men den smällen får jag ta.
Har lagt upp en "ny livsplan"...
Behöver göra sånt ibland.
Drömmar, mål osv...
Något att försöka kämpa för.
Något som kan kväva dessa demoner.
Jag vet som sagt inte om det är rätt taktik,
men just nu struntar jag i det.
Så länge det hjälper och jag känner mig gladare anser jag att det är värt det.
Det är trots allt mitt liv och det är bara jag som kan ändra på saker och ting.
Men jag MÅSTE hitta motivationen, ändra inställning.
Imorgon träder den nya "planen" i verk.
Måste det funka det här gången...
Over and out
Totalt borta
Det kommer mer ikväll och jag lovar att svara på kommentarerna då.
Just nu går jag runt i en bubbla som är omöjlig att sticka hål på.
Har en jättetung vecka framför mig och behöver all fokus på skolan.
Inte på en jävla massa tankar!
Hatar det, men inte fan blir det bättre för det :(
Vad är mitt problem?!
Just nu går jag runt i en bubbla som är omöjlig att sticka hål på.
Har en jättetung vecka framför mig och behöver all fokus på skolan.
Inte på en jävla massa tankar!
Hatar det, men inte fan blir det bättre för det :(
Vad är mitt problem?!
Kontaktannons
SÖKES:
Ett liv
Gåvan att uppskatta de små sakerna i vardagen
Leenden och skratt från hjärtat
Trygghet
Mod
Styrka
Uppskattning av de som står en nära + kunna visa det
Glädje
En klar självbild
Drömmar
FINNES:
Ångest
Panik
Demoner
Tankar som räcker åt hela Sverige
Ett trasigt inre
En vilsen själ
Tårar i överflöd
Ett liv
Gåvan att uppskatta de små sakerna i vardagen
Leenden och skratt från hjärtat
Trygghet
Mod
Styrka
Uppskattning av de som står en nära + kunna visa det
Glädje
En klar självbild
Drömmar
FINNES:
Ångest
Panik
Demoner
Tankar som räcker åt hela Sverige
Ett trasigt inre
En vilsen själ
Tårar i överflöd
Blir så lack på mig själv!
Varför ska allt i mitt huvud vara SVART eller VITT?!
Det finns fan inget mellanting...
På ena sidan sitter djävulen och på den andra sitter ängeln (tyvärr är han/hon mindre pratsam)
Blir så förbannat trött och lack på mig själv.
Försöker komma fram till något.
Men utan resultat känns det som.
Ställde mig framför spegeln,
FÖRSÖKTE verkligen att se det som min mamma ser.
Ben..? Smal..?
Allt slutade i tårar.
Jag kan inte se det, jag önskar att jag kunde se det. Men det går inte.
Min hjärna kan fan inte ta in det..!
Fem minuter senare, när jag samlat mig, beslöt jag mig för att göra ett nytt försök.
Denna gången tänkte jag ta vågen till hjälp.
Om jag ställer mig på vågen samtidigt och ser siffrorna och med lite enkel matematik (går trots allt natur, borde ha lärt mig något på matte A-D) borde jag då kunna räkna ut att nej, du är inte tjock.
Du är smal...
"Så fan heller!!!"
Kolla på dig själv, allt äckligt fett!
Du är så vidrig. så ful och så misslyckad.
Ingen kommer någonsin kunna se dig som vacker.
Tycka om din utsida ditt fula, tjocka, äckliga monster..!
Jag orkar inte med mig själv.
Hatar allt vad jag är just nu.
Insida som utsida...
Vet inte vad som sårar mest, insidan eller utsidan.
Tror det är insidan om jag ska vara ärlig.
Jag är och kommer alltid att vara en värdelös person,
misslyckads med allting jag gör.
Jag är en DÅLIG människa, det är bara att acceptera.
Jag är inte värd någonting, inte något!
Det sårar och det gör ont,
drar ihop mig i fosterställning under täcket och försöker andas lugnt.
"Chilla J, Det löser sig" Visst var det så du sa?!
Om jag ändå inte hade varit så förbannat svag...
Jag blir så arg på mig själv.
Jag hatar detta, denna förbannade ångest!
Res på dig för helvete,
stryp de förbannade tankarna...
Eller låt de finnas där, acceptera de men ge de INGET VÄRDE!
Försöker att vända tankarna,
jag försöker verkligen men det går trögt.
Djävulen har mer makt än ängeln.
Jag ser på mig själv igen.
Röda ögon,
skrämd blick...
Vem fan är du?!
Vem fan är du?!
Jag har bokat biljetter,
den 24 juni sitter jag på flyget.
Jag måsteklara det här.
Det finns inga alternativ.
Det måste finnas sätt att hantera det...
Det MÅSTE, snälla?!
Det finns fan inget mellanting...
På ena sidan sitter djävulen och på den andra sitter ängeln (tyvärr är han/hon mindre pratsam)
Blir så förbannat trött och lack på mig själv.
Försöker komma fram till något.
Men utan resultat känns det som.
Ställde mig framför spegeln,
FÖRSÖKTE verkligen att se det som min mamma ser.
Ben..? Smal..?
Allt slutade i tårar.
Jag kan inte se det, jag önskar att jag kunde se det. Men det går inte.
Min hjärna kan fan inte ta in det..!
Fem minuter senare, när jag samlat mig, beslöt jag mig för att göra ett nytt försök.
Denna gången tänkte jag ta vågen till hjälp.
Om jag ställer mig på vågen samtidigt och ser siffrorna och med lite enkel matematik (går trots allt natur, borde ha lärt mig något på matte A-D) borde jag då kunna räkna ut att nej, du är inte tjock.
Du är smal...
"Så fan heller!!!"
Kolla på dig själv, allt äckligt fett!
Du är så vidrig. så ful och så misslyckad.
Ingen kommer någonsin kunna se dig som vacker.
Tycka om din utsida ditt fula, tjocka, äckliga monster..!
Jag orkar inte med mig själv.
Hatar allt vad jag är just nu.
Insida som utsida...
Vet inte vad som sårar mest, insidan eller utsidan.
Tror det är insidan om jag ska vara ärlig.
Jag är och kommer alltid att vara en värdelös person,
misslyckads med allting jag gör.
Jag är en DÅLIG människa, det är bara att acceptera.
Jag är inte värd någonting, inte något!
Det sårar och det gör ont,
drar ihop mig i fosterställning under täcket och försöker andas lugnt.
"Chilla J, Det löser sig" Visst var det så du sa?!
Om jag ändå inte hade varit så förbannat svag...
Jag blir så arg på mig själv.
Jag hatar detta, denna förbannade ångest!
Res på dig för helvete,
stryp de förbannade tankarna...
Eller låt de finnas där, acceptera de men ge de INGET VÄRDE!
Försöker att vända tankarna,
jag försöker verkligen men det går trögt.
Djävulen har mer makt än ängeln.
Jag ser på mig själv igen.
Röda ögon,
skrämd blick...
Vem fan är du?!
Vem fan är du?!
Jag har bokat biljetter,
den 24 juni sitter jag på flyget.
Jag måsteklara det här.
Det finns inga alternativ.
Det måste finnas sätt att hantera det...
Det MÅSTE, snälla?!
Bestäm dig!
Måste först tacka för alla fina kommentarer, de värmer verkligen men idag orkar jag inte riktigt svara på någon, förlåt...
Idag gjorde jag en dum grej, jag kände efter hur jag egentligen mår, bakom alla skal och alla masker...
Svaret skrämde mig.
Men tror på något sätt att det var bra ändå.
Kanske är det ibland bra att få det svart på vitt så att man förstår att man måste göra någonting?!
Kanske kom jag till insikt. Kanske inte, det får framtiden utvisa...
Måste iallafall bestämma mig nu,
det här funkar inte.
Måste bestämma mig hur jag vill ha det.
Framtiden är snart här, jag vill inte förstöra den innan den ens har börjat.
Därför måste jag göra någonting.
Ta ett beslut...
Oavsett vem som vinner så måste jag bestämma mig...
En gång för alla...
Vem jag vill vara?!
Hur jag vill ha det?!
Vad jag har för drömmar och mål?!
Hur jag vill leva mitt liv?!
Behöver jag säga att hela min kväll och natt kommer fyllas av tankar?
Idag gjorde jag en dum grej, jag kände efter hur jag egentligen mår, bakom alla skal och alla masker...
Svaret skrämde mig.
Men tror på något sätt att det var bra ändå.
Kanske är det ibland bra att få det svart på vitt så att man förstår att man måste göra någonting?!
Kanske kom jag till insikt. Kanske inte, det får framtiden utvisa...
Måste iallafall bestämma mig nu,
det här funkar inte.
Måste bestämma mig hur jag vill ha det.
Framtiden är snart här, jag vill inte förstöra den innan den ens har börjat.
Därför måste jag göra någonting.
Ta ett beslut...
Oavsett vem som vinner så måste jag bestämma mig...
En gång för alla...
Vem jag vill vara?!
Hur jag vill ha det?!
Vad jag har för drömmar och mål?!
Hur jag vill leva mitt liv?!
Behöver jag säga att hela min kväll och natt kommer fyllas av tankar?
