Som en docka
(Ni har säkert sett den någon gång)
Utan egen vilja, min kropp följer den som rycker i mina snören.
Vill den att jag ska gå framåt så gör jag det utan att protestera.
Styr den mig åt sidan går jag ditåt...
Ingen egen vlja...
var ute en promenad i den underbara solen idag.
Välbehövligt och skönt.
Musiken gav mig sällskap, ett tag iallafall...
Gick där mellan träden i skogen och tankarna snurrade runt som vanligt.
(får alltid en massa tankar när jag är ute och går)
Tänkte fram och tillbaka.
Hit och dit.
Men tror ni att jag får någon ordning för det?!
NEJ!
Blir mest arg på mig själv.
Arg på att jag inte kan ta mig ur den här skiten en gång för alla.
Vad var det som gick fel egentligen?!
Varför kunde jag inte bara vara "nöjd"...
Om jag hade vetat vad som väntade hade jag kanske handlat annorlunda.
Men det är lönlöst att tänka så, jag vet.
Det är svårt att låta bli :(
"Tänk om..."
Tankarna stannade til för en stund när solen sken igenom lövtäcket.
Vill jag ens bli frisk?!
Jag menar frisk på "riktigt?"
Jag vet att jag önskar och vil att tankarna ska försvinna men om någon hade frågat mig vill du gå upp i vikt hade jag tvekat innan svaret hade kommit.
Jag vill trots altl vara smal, sjukt nog.
Jag vet att tankarna antagligen hade lättat om jag hade gått upp ett par kilo men vill jag det?!
Jag hoppas att jag någon dag kan släppa alla tankar på hur min kropp ser ut,
eller hur jag är inuti. (för den delen är då fan inte bättre än utsidan)
men det känns så långt borta just nu...
Så otroligt långt borta.
Jag har själv varit ung (tro det eller ej!) och har barn som växt upp. Jag förstår att du tar på dig hela skulden för vad som hänt och att du känner att du är en belastning för familjen.
Vad jag ville få dig att förstå är att en del av skulden ligger i sjukdomens karaktär, att den framkallar dessa känslor.
Dom flesta vuxna förstår inte sjukdomen men därför behöver kanske din mamma läsa något för att förstå.
Och vad jag ville säga är att föräldrar aldrig ger upp och aldrig är arga - så länge barnen bara älskar dom.
Men jag vet, det är svårt. Jag känner på något sätt ändå att du skulle vilja våga ta ett steg. Och kanske gör du det en vacker dag. Det behövs inte mycket för att vända, men vägen tillbaka är lång och jobbig - jag vet det också. Därför känns det tungt att ta första steget och tryggare att stanna kvar.
Men du vet ju också att den tryggheten inte är äkta!
Kram
Åhh vännen det är lite upp och ner och mycket tankar som snurrar, men jag antar att det är något man måste gå igenom men jag tänker och hejar på dig även om jag är usel på att skriva!!
Hur mår du själv vännen??
Tänker på dig, kämpa på!!
Absolut sol sol sol, och snart våran promenad haha :D
Kämparkramar i massor!! :)
Jag vet inte om det är fel att säga att jag vet hur du känner. Det kan jag ju inte veta. Men jag kan säga att jag känner igen mig, jag vet hur det är.
Man är liksom två, vill jag gå upp i vikt? Ja, för att få slut på allt.
Men samtidigt vill man bara gå ner, bli liten, osynlig. Kan inte bara alla låta en vara?
Åh tack, du är underbar. :D
Det gick faktiskt jättebra, förutom en av middagarna, men det är väl såna smällar man får ta!
Jodå matchen gick väl bra, tack!
Jo jag vet det innerst inne att det är för lite, men det är det som får mig att må bra på ett sätt. Usch äckliga sjukdom!
Jag förstår precis vad du känner, man är så kluven i frågan om hur man vill må. Ena dagen kan jag äta i princip normalt och sen ignorerar man ångesten på kvällen och tror att man är frisk. Dagen efter kan man tro att en tomat är för mycket och träna hela natten.
Läste inlägget om din mamma också, GUD vad jag kände igen mig. Min mamma är världens bästa och gör allt för mig. Ändå rycker jag på axlarna och ljuger för henne.
Jag tror på dig, snart inser vi att det är bäst att må bra. Vi har ju hela långa livet framför oss, sjukdomen ska fan inte gå bredvid mig livet ut. Jag ska klara att leva utan dig!
Många kramar!
Tack, nu mår jag lite bättre faktiskt.
Härligt med en promenad i solen!
Här har det bara snöat och varit urtrist...
Svackor är okej att ha, även om det känns jobbigt. Men glöm inte att klättra upp igen bara!
Jag åker till Spanien den 3:e april, så det är ganska snart :)
Och jag lovar jag ska verkligen försöka att lämna det små äckliga monstren hemma.
Tack för dina underbara ord.
Dom värmer väldigt mycket i hjärtat!
Ta hand om dig vännen.
Jag tror på dig.
Kämparkramar
Vad fint du skriver här!
ÅÅ känner så med dej,jag hade en sån där funderar dag igår,men idag har jag bara varit gla*
vad bra att din promenad gjorde dej gladare.
Sköt om dej å ha en härlig kväll!!
Det är inte alltid så roligt att se hur du har det men ändå saknar jag när jag inte får veta det!
Bara så du vet.
Kram
Tack för din kommentar, även om det är svårt att ta till sig..
Jag tycker du ska kämpa för att bli frisk, känna dig nöjd både på in- och utsidan. Du kommer klara det, kämpa!
