Fan
Jag som skulle vara stark idag
orka kämpa emot
Jag hatar dig!
HATAR HATAR HATAR!
Du äcklar mig, är inte värd någonting.
Totalt jäcla misslyckad och värdelös..!
Fan, varför blir det aldrig som jag önskar?
Måste tänka nu, försöka hitta "det" igen.
Jag vill inte leva såhär, jag orkar inte
orka kämpa emot
Jag hatar dig!
HATAR HATAR HATAR!
Du äcklar mig, är inte värd någonting.
Totalt jäcla misslyckad och värdelös..!
Fan, varför blir det aldrig som jag önskar?
Måste tänka nu, försöka hitta "det" igen.
Jag vill inte leva såhär, jag orkar inte
minnen, än en gång
"But you can say baby,
baby can I hold you tonight..."
Inte nu,
inte idag.
Jag orkar det inte.
Förlåt men jag orkar det verkligen inte.
Har projektarbete upp över öronen,
tankar som maler och maler så att jag inte får något gjort
och när jag väl försöker hitta lite disciplin och sätta mig ner med arbetet sjunger radion på dessa rader.
Minnet kommer som en blixt från klar himmel.
Jag vill inte minnas, orkar inte minnas.
Det sårar,
det sårar så jävla mycket.
Jag vet att det antagligen var bäst att det blev som det blev men vägen dit var alldeles för jobbig.
Tystnaden sårade för mycket.
Alla tankar, känslor.
Varför tillät jag mig att ändra åsikt en gång till?
Jag skulle aldrig mer tycka om någon.
Inte X heller.
Ändå så...
Fan...
Flyr ett par timmar nu.
Flyr til jobbet, vågar inte känna efter om jag orkar.
Bara att bita ihop.
Förbannande minnen
baby can I hold you tonight..."
Inte nu,
inte idag.
Jag orkar det inte.
Förlåt men jag orkar det verkligen inte.
Har projektarbete upp över öronen,
tankar som maler och maler så att jag inte får något gjort
och när jag väl försöker hitta lite disciplin och sätta mig ner med arbetet sjunger radion på dessa rader.
Minnet kommer som en blixt från klar himmel.
Jag vill inte minnas, orkar inte minnas.
Det sårar,
det sårar så jävla mycket.
Jag vet att det antagligen var bäst att det blev som det blev men vägen dit var alldeles för jobbig.
Tystnaden sårade för mycket.
Alla tankar, känslor.
Varför tillät jag mig att ändra åsikt en gång till?
Jag skulle aldrig mer tycka om någon.
Inte X heller.
Ändå så...
Fan...
Flyr ett par timmar nu.
Flyr til jobbet, vågar inte känna efter om jag orkar.
Bara att bita ihop.
Förbannande minnen
Iaktta på avstånd
Ju mer jag tänker på det
desto säkrare blir jag.
Jag iakttar på avstånd,
hon som borde vara jag.
På något sätt tror jag inte riktigt att jag förstår,
det är inte mig det handlar om.
Känns som om jag iakttar mig själv bara,
det är inte verkligt.
Ju mer jag tänker på mitt liv,
desto säkrare blir jag att det bara är en "dröm".
Det händer inte.
Inte mig.
Det är overkligt på något obeskrivligt sätt.
Idag är världen upp och ner, in och ut
desto säkrare blir jag.
Jag iakttar på avstånd,
hon som borde vara jag.
På något sätt tror jag inte riktigt att jag förstår,
det är inte mig det handlar om.
Känns som om jag iakttar mig själv bara,
det är inte verkligt.
Ju mer jag tänker på mitt liv,
desto säkrare blir jag att det bara är en "dröm".
Det händer inte.
Inte mig.
Det är overkligt på något obeskrivligt sätt.
Idag är världen upp och ner, in och ut
Se sig själv genom någons ögon.
"någoting måste undgått min blick"
Vad är det jag ser som ingen annan ser?
Och vad är det de andra ser som inte jag kan se?
En kompis sa en gång till mig:
"Jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon"
Just då förstod jag inte riktigt vad hon menade med det, jag var inte speciellt tillgänglig i mina tankar då men nu i efterhand tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menar...
Ändå är det så svårt att förstå, hur kan de som är runtomkring mig se en annan bild än den jag ser?
Det som är min verklighet.
Jag tycker att jag ser det jag ser, spegeln framför mig skulle ju inte ljuga.
Det är ingen Lisebergsspegel jag har hängande på väggen.
Så hur skulle jag kunna se en annan bild än er andra?
Det är en tanke som fortfarande inte går ihop i min hjärna riktigt.
Vissa andra tankar som förföljer mig vet ajg att de inte är sanna.
Till exempel så vet jag att jag inte hade blivit JÄTTEtjock av att äta en ynka godis.
Tankarna finns där och jag drar mig för att göra det, men jag vet att tankarna egentligen inte stämmer.
Spegelbilden är annorlunda.
Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte hur folk kan se på mig och tycka att jag är smal.
Har till och med fått kommentaren att jag är för smal från vissa.
Jag kan se det på pappret och när man räknar ut BMI och liknande att jag inte är tjock men smal?
Inte hon som visas i spegeln.
Hon är inte smal...
Spegeln och jag har nog aldrig riktigt varit vänner.
Möjligtvis när jag var liten, så tyckte jag väl att jag var vackrast och bäst, som de flesta andra :)
Men med tiden har bilden ändrats.
Kan inte påstå att jag tycker om mitt inre heller, även om jag önskar att jag gjorde det.
Antar att livet hade varit lite lättare då + sett lite annorlunda ut.
Men nu är verkligheten en annan, och den är inte till min fördel än så länge.
Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde lånat någon annans ögon och sett mig själv genom de.
Nog för att tanken och sanningen hade varit srämmande men nu ägnar jag alldeles för mycket tid åt att själv skapa mig bilder och åsikter som jag baserar på vad jag tror att folk tycker om mig.
Detta stämmer inte alltid överens med verkligheten...
Även om den matchar min verklighet bra.
Jag är ofta väldigt snabb på att skapa mig en uppfattning om vad andra tänker om mig.
Eller främst vad de borde tänka om mig.
Därför hade jag faktiskt någon gång velat se mig genom någon annans ögon och se den bilden av mig som de faktiskt ser.
Har fått höra så många gånger att min bild inte stämmer, att jag är "hård" mot mig själv.
Det anser inte jag dock, så hade jag sett mig själv genom någons ögon hade det blivit upp till bevis.
Vad är det jag ser som ingen annan ser?
Och vad är det de andra ser som inte jag kan se?
En kompis sa en gång till mig:
"Jag önskar att du kunde se dig själv genom mina ögon"
Just då förstod jag inte riktigt vad hon menade med det, jag var inte speciellt tillgänglig i mina tankar då men nu i efterhand tror jag att jag faktiskt förstår vad hon menar...
Ändå är det så svårt att förstå, hur kan de som är runtomkring mig se en annan bild än den jag ser?
Det som är min verklighet.
Jag tycker att jag ser det jag ser, spegeln framför mig skulle ju inte ljuga.
Det är ingen Lisebergsspegel jag har hängande på väggen.
Så hur skulle jag kunna se en annan bild än er andra?
Det är en tanke som fortfarande inte går ihop i min hjärna riktigt.
Vissa andra tankar som förföljer mig vet ajg att de inte är sanna.
Till exempel så vet jag att jag inte hade blivit JÄTTEtjock av att äta en ynka godis.
Tankarna finns där och jag drar mig för att göra det, men jag vet att tankarna egentligen inte stämmer.
Spegelbilden är annorlunda.
Ska jag vara helt ärlig så förstår jag inte hur folk kan se på mig och tycka att jag är smal.
Har till och med fått kommentaren att jag är för smal från vissa.
Jag kan se det på pappret och när man räknar ut BMI och liknande att jag inte är tjock men smal?
Inte hon som visas i spegeln.
Hon är inte smal...
Spegeln och jag har nog aldrig riktigt varit vänner.
Möjligtvis när jag var liten, så tyckte jag väl att jag var vackrast och bäst, som de flesta andra :)
Men med tiden har bilden ändrats.
Kan inte påstå att jag tycker om mitt inre heller, även om jag önskar att jag gjorde det.
Antar att livet hade varit lite lättare då + sett lite annorlunda ut.
Men nu är verkligheten en annan, och den är inte till min fördel än så länge.
Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde lånat någon annans ögon och sett mig själv genom de.
Nog för att tanken och sanningen hade varit srämmande men nu ägnar jag alldeles för mycket tid åt att själv skapa mig bilder och åsikter som jag baserar på vad jag tror att folk tycker om mig.
Detta stämmer inte alltid överens med verkligheten...
Även om den matchar min verklighet bra.
Jag är ofta väldigt snabb på att skapa mig en uppfattning om vad andra tänker om mig.
Eller främst vad de borde tänka om mig.
Därför hade jag faktiskt någon gång velat se mig genom någon annans ögon och se den bilden av mig som de faktiskt ser.
Har fått höra så många gånger att min bild inte stämmer, att jag är "hård" mot mig själv.
Det anser inte jag dock, så hade jag sett mig själv genom någons ögon hade det blivit upp till bevis.
De ögonen
Jag tittar in i spegeln,
ett par ögon möter min blick.
Ett par ögon som en gång var så fyllda av liv och glädje,
nu möter en tom blick mig.
De ögonen skrämmer mig.
Ibland är det fruktansvärt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar.
Det går liksom inte att förklara på något bra sätt.
Man börjar att säga, skriva något men suddar, stryker över och ändrar sig.
Det var ju inte så man menade.
Det är även så jag känner nu.
Det finns så mycket inom mig som jag inte kan sätta ord på,
saker som vill ut ur min mun.
Ändå följs det av tystnad.
Jag kan inte...
Ibland tror jag att jag drömmer allting.
Jag kan inte tro att det här är verkligheten.
Finns det en chans att jag "bara" vaknar upp.
Det här, det är inte jag.
Det är inte mitt liv.
Jag är bara en åskådare. Annars hade jag väl gjort något?
Idag är allt bara huller om buller, jag ber om ursäkt...
ett par ögon möter min blick.
Ett par ögon som en gång var så fyllda av liv och glädje,
nu möter en tom blick mig.
De ögonen skrämmer mig.
Ibland är det fruktansvärt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar.
Det går liksom inte att förklara på något bra sätt.
Man börjar att säga, skriva något men suddar, stryker över och ändrar sig.
Det var ju inte så man menade.
Det är även så jag känner nu.
Det finns så mycket inom mig som jag inte kan sätta ord på,
saker som vill ut ur min mun.
Ändå följs det av tystnad.
Jag kan inte...
Ibland tror jag att jag drömmer allting.
Jag kan inte tro att det här är verkligheten.
Finns det en chans att jag "bara" vaknar upp.
Det här, det är inte jag.
Det är inte mitt liv.
Jag är bara en åskådare. Annars hade jag väl gjort något?
Idag är allt bara huller om buller, jag ber om ursäkt...
ännu ett möte
Jag står där och tvekar,
vet att jag egentligen inte borde.
På något sätt lockar det,
samtidigt som jag känner en rädsla växa i kroppen.
Trycker till lätt med foten, 0.0
Ställer mig och blundar.
Jag vet inte om jag egentligen vill se resultatet.
Oavsett vad det visar blir jag besviken.
Jag vet inte om jag ska känna glädje, lättnad, rädsla, besvikelse eller fruktan.
Sakta, sakta slår jag upp ögonen.
Ögonen som strax fylls med tårar.
Hur kan några siffror då bestämma så över ens liv?
Det är helt sjukt. Siffrorna säger ingenting om mig som person ändå så fokuserar jag alltför mycket på resultatet.
Jag har en bild av mig själv som jag önskar att andra skulle se mig.
* Ödmjuk
*Sympatisk
*Omtänksam
*Trevlig
*Social
*Snäll
*Rolig osv...
Siffrorna som visas på displayen säger ingenting om dessa egenskaper.
De egenskaperna finns inom mig, inte på displayen.
Hur kan de då få styra mitt liv?
Jag vet inte ens vad jag vill att det ska stå.
Oavsett vad som visas blir jag besviken.
En sida misslyckas alltid, oavsett resultat.
Jag vet inte vilken sida som ger mig mest tankar och oro.
Önskar att jag kunde vara glad över det jag har,
kunna acceptera mig själv som jag är.
Släppa alla tankar och försöka arbeta med att förbättra min personlighet.
Jag vill att folk ska kunna tänka på mig och få upp en positiv bild,
men tyvärr lär det aldrig bli verklighet...
Önskningar slår inte alltid in.
Det känns väldigt långt bort men jag hoppas att jag en dag struntar i siffrorna.
Jag önskar att jag kan göra som "X" bad mig.
"Chilla, allt löser sig..."
vet att jag egentligen inte borde.
På något sätt lockar det,
samtidigt som jag känner en rädsla växa i kroppen.
Trycker till lätt med foten, 0.0
Ställer mig och blundar.
Jag vet inte om jag egentligen vill se resultatet.
Oavsett vad det visar blir jag besviken.
Jag vet inte om jag ska känna glädje, lättnad, rädsla, besvikelse eller fruktan.
Sakta, sakta slår jag upp ögonen.
Ögonen som strax fylls med tårar.
Hur kan några siffror då bestämma så över ens liv?
Det är helt sjukt. Siffrorna säger ingenting om mig som person ändå så fokuserar jag alltför mycket på resultatet.
Jag har en bild av mig själv som jag önskar att andra skulle se mig.
* Ödmjuk
*Sympatisk
*Omtänksam
*Trevlig
*Social
*Snäll
*Rolig osv...
Siffrorna som visas på displayen säger ingenting om dessa egenskaper.
De egenskaperna finns inom mig, inte på displayen.
Hur kan de då få styra mitt liv?
Jag vet inte ens vad jag vill att det ska stå.
Oavsett vad som visas blir jag besviken.
En sida misslyckas alltid, oavsett resultat.
Jag vet inte vilken sida som ger mig mest tankar och oro.
Önskar att jag kunde vara glad över det jag har,
kunna acceptera mig själv som jag är.
Släppa alla tankar och försöka arbeta med att förbättra min personlighet.
Jag vill att folk ska kunna tänka på mig och få upp en positiv bild,
men tyvärr lär det aldrig bli verklighet...
Önskningar slår inte alltid in.
Det känns väldigt långt bort men jag hoppas att jag en dag struntar i siffrorna.
Jag önskar att jag kan göra som "X" bad mig.
"Chilla, allt löser sig..."
...
Det finns platser man aldrig vill återvända till
Tankar man aldrig vill tänka
Minnen man vill förtränga
Känslor man aldrig mer vill känna
Så vaknar man upp.
Samma plats,
samma tankar,
samma minnen
och samma känslor.
Än en gång, varför?!
Även fast man vet att det finns så mycket mer,
även om man vet att det är värt att kämpa emot.
Värt all ångest och panik, bara man kämpar.
Ändå så...
Misslyckande
Det är så lätt att bygga upp planer gång på gång.
Det låter så lätt, varje ord.
När de sedan ska bli handling så blir allt så svårt.
Svårt och mörkt.
Tankar man aldrig vill tänka
Minnen man vill förtränga
Känslor man aldrig mer vill känna
Så vaknar man upp.
Samma plats,
samma tankar,
samma minnen
och samma känslor.
Än en gång, varför?!
Även fast man vet att det finns så mycket mer,
även om man vet att det är värt att kämpa emot.
Värt all ångest och panik, bara man kämpar.
Ändå så...
Misslyckande
Det är så lätt att bygga upp planer gång på gång.
Det låter så lätt, varje ord.
När de sedan ska bli handling så blir allt så svårt.
Svårt och mörkt.
Panikångest
Hjärtat dunkar allt hårdare
Andetagen allt tyngre
Tårarna tränger igenom
Tankarna rusar precis som de vill
Skriker och hånar
Paniken kommer,
Sprider sig fort ut i varenda nerv
Jag känner mig så liten,
så liten, ensam och rädd
Jag vill krypa ihop till en boll
Gömma mig för allt mörker
Gömma mig för allt som är "farligt"
Jag antar att man en dag måste komma till någon sorts vändpunkt.
Även om jag vet att det finns några som aldrig når den. De lider jag med.
Frågan är när denna vändpunkt kommer?!
Jag tycker att jag har "bestämt" mig så många gånger ändå följs de av misslyckanden.
Misslyckande, misslyckande, MISSLYCKANDE!
Varför når jag aldrig den punkten?
Varför kan jag inte bara bestämma mig, vad är det som är så skrämmande?
Jag har idag, ikväll ägnat timmar åt att läsa om ätstörningar av olika slag och folks tankar runtomkring det,
förbuden mot "size zero" modellerna.
Ändå ser jag på de modellerna med speciella ögon.
Det skrämmer mig, min blick skrämmer men jag kan inte undvika sanningen.
Jag vill inte se ut som de, jag vill inte att vartenda ben i min kropp ska sticka ut men ändå "den blicken"
Det är inte utsidan som gör en människa, det vet vi nog alla.
Visst går man på utsidan också men det är inte utsidan som får en att stanna kvar hos en person, eller hur?
(Och för att vara ärlig, är det ens någon kille som vill ha en när man ser ut så?)
Jag vet att de runtomkring mig inte skulle lämna mig om jag gick upp i vikt, jag tror att de egentligen skulle vara tacksamma. Men ändå så tar det emot... Något så oerhört.
Varför?!
Är jag rädd för att de ska lämna mig? För att ingen ska tycka om mig? Jag vet ju trots allt att det inte stämmer överens med verkligheten.
Vissa dagar tycker jag mig kunna se att jag inte är "tjock", andra dagar är bilden den rakt motsatta.
Hur kan man äcklas av sig själv och känna ett sånt hat gentemot den bilden man "ser"/"hat" av sig själv.
Hur kan något gå så fel?
Hur kan man intala sig det så hårt att det faktiskt blir ens verklighet...
Hej och hå
2 timmars stabil sömn.
Natten har varit fylld av hat.
Misslyckade UNGE!
Vaknar självklart utvilad till tusen efter denna skönhetssömn.
Fysikprovet stundar och magen krampar. Drömmarna flyr allt längre och längre bort.
Inte en chans att jag klarar det.
Sedan som grädde på moset igår fick jag några mindre trevliga ord slängda över mig av en viss person, R.
Fattar inte vad jag har gjort riktigt men jag tar åt mig av alla ord.
Även fast jag vet att han har fel, att det inte är rättvist att säga så som han gör.
Pratade lite med mamma, försökte dämpa mina tankar men det hjälpte inte så mycket.
Svårt att förklara.
Det är jobbigt, för visst vi kan vara vänner men inte mer. Jag har inte de känslorna längre.
Just nu förstår jag inte ens hur vi kunde vara tillsammans överhuvudtaget.
Det är så fruktansvärt låångt borta.
Jag orkar inte heller alltid vara den som har pressen på mig att le, skratta och prata när vi ses.
Det är upp till mig, allting.
Det är jag som ska hålla konversationen vid liv när vi ses, för han räknar med det.
Just nu orkar jag inte det, och jag vill inte ha kramarna.
Förlåt, men ja...
(Nu är det antagligen "över" iallafall. Så försöker släppa allt men orden biter sig kvar innanför hornhinnan och gör sig påminda så fort jag blinkar)
Behöver all min kraft till provet :(
Natten har varit fylld av hat.
Misslyckade UNGE!
Vaknar självklart utvilad till tusen efter denna skönhetssömn.
Fysikprovet stundar och magen krampar. Drömmarna flyr allt längre och längre bort.
Inte en chans att jag klarar det.
Sedan som grädde på moset igår fick jag några mindre trevliga ord slängda över mig av en viss person, R.
Fattar inte vad jag har gjort riktigt men jag tar åt mig av alla ord.
Även fast jag vet att han har fel, att det inte är rättvist att säga så som han gör.
Pratade lite med mamma, försökte dämpa mina tankar men det hjälpte inte så mycket.
Svårt att förklara.
Det är jobbigt, för visst vi kan vara vänner men inte mer. Jag har inte de känslorna längre.
Just nu förstår jag inte ens hur vi kunde vara tillsammans överhuvudtaget.
Det är så fruktansvärt låångt borta.
Jag orkar inte heller alltid vara den som har pressen på mig att le, skratta och prata när vi ses.
Det är upp till mig, allting.
Det är jag som ska hålla konversationen vid liv när vi ses, för han räknar med det.
Just nu orkar jag inte det, och jag vill inte ha kramarna.
Förlåt, men ja...
(Nu är det antagligen "över" iallafall. Så försöker släppa allt men orden biter sig kvar innanför hornhinnan och gör sig påminda så fort jag blinkar)
Behöver all min kraft till provet :(
3 valerina = lite sömn?
Är egentligen emot sömntabletter, även om de är naturläkemedel men idag känns det som om det är värt ett försök iallafall, så just nu vilar 3 valerina natt i min mage.
Känns som om det är någon typ "tant"medicin egentligen.
Något som ens farmor/mormor tar för att hon inte kan sova.
Men men nu ligger de där iallafall och jag hoppas verkligen att de hjälper.
I Huvudet råder det panik,
som vanligt...
OM man bara kunde lutat sig tillbaka och "chillat"
(precis som ... sa)
Men ack nej,
Panik. Det är ordet
Panik inför det mesta.
Just nu tar fysiken emot sååå jävla mycket.
Vet inte hur jag ska kunna få ner något på pappret på fredag.
Rena grekiskan.
Och idag pratade mamma om lycka, att man borde göra det som gör en lycklig här i livet.
Jag tänkte på mig själv och på mitt liv, det här är inte lycka.
(vad som är lycka drar jag nog någon annan dag)
Jaja, hoppas på ett par timmars sömn nu.
Behöver de verkligen.
Önskar att jag kan få vakna med ett leende på läpparna imorgon.
önskar, Önskar, ÖNSKAR!
Känns som om det är någon typ "tant"medicin egentligen.
Något som ens farmor/mormor tar för att hon inte kan sova.
Men men nu ligger de där iallafall och jag hoppas verkligen att de hjälper.
I Huvudet råder det panik,
som vanligt...
OM man bara kunde lutat sig tillbaka och "chillat"
(precis som ... sa)
Men ack nej,
Panik. Det är ordet
Panik inför det mesta.
Just nu tar fysiken emot sååå jävla mycket.
Vet inte hur jag ska kunna få ner något på pappret på fredag.
Rena grekiskan.
Och idag pratade mamma om lycka, att man borde göra det som gör en lycklig här i livet.
Jag tänkte på mig själv och på mitt liv, det här är inte lycka.
(vad som är lycka drar jag nog någon annan dag)
Jaja, hoppas på ett par timmars sömn nu.
Behöver de verkligen.
Önskar att jag kan få vakna med ett leende på läpparna imorgon.
önskar, Önskar, ÖNSKAR!
Åt hel...
Timmar av plugg, elektromagnetism, gravitation, magnetism, elektroner....
Ändå får jag inte in någonting.
Är det ens värt att göra provet på fredag?
Hatar verkligen Fysiken...
Kommer gå in i någon djup depression innan slutprovet.
Fy FAN!
MEn som sagt, får prata med min lärare imorgon. Det går inte in helt enkelt!
Ändå får jag inte in någonting.
Är det ens värt att göra provet på fredag?
Hatar verkligen Fysiken...
Kommer gå in i någon djup depression innan slutprovet.
Fy FAN!
MEn som sagt, får prata med min lärare imorgon. Det går inte in helt enkelt!
Ändrad uppfattning
Ett minne slår mig så tydligt idag.
3 år och tre månader sedan...
Kommer in på Oasen för första gången,
tankarna maler när jag går dit och ännu mer när jag ser alla pinnsmala tjejer med utstickande ben
"Vad gör jag här?" "Jag ser inte ut som de"
För det gjorde jag inte,
jag var inte pinnsmal men jag spydde. Spydde konstant, oavsett vad jag åt.
Vill hela tiden resa mig och springa därifrån,hörde inte hemma där bland alla de andra.
På mig kunde man inte se felet så tydligt...
Även fast jag fick kommentaren "Om du inte slutar spy kan du dö J"
tror aldrig att jag tog de kommenaterna på allvar,förstod nog inte riktigt hur allvarligt det var.
Kommer även ihåg mitt första möte med Mr. Vågen...
Kommer PRECIS ihåg vad vågen stannade på. 52.3 kilo.
Vet att jag kände mig nöjd inombords, för första gången på länge visste jag på något sätt och kände mig inte tjock.
Jag var "nöjd".
Sedan tänker jag på hur det har varit.
Kilon som har försvunnit, kroppsuppfattningen likaså.
Idag har jag så svårt att förstå, hur kunde jag vara nöjd?
Jag har blivit längre men vikten :( nja... Vill inte skriva vad jag väger idag men...
52.3 ---> nöjd känns väldigt långt borta. Önskar att jag kunde ha de ögonen igen
3 år och tre månader sedan...
Kommer in på Oasen för första gången,
tankarna maler när jag går dit och ännu mer när jag ser alla pinnsmala tjejer med utstickande ben
"Vad gör jag här?" "Jag ser inte ut som de"
För det gjorde jag inte,
jag var inte pinnsmal men jag spydde. Spydde konstant, oavsett vad jag åt.
Vill hela tiden resa mig och springa därifrån,hörde inte hemma där bland alla de andra.
På mig kunde man inte se felet så tydligt...
Även fast jag fick kommentaren "Om du inte slutar spy kan du dö J"
tror aldrig att jag tog de kommenaterna på allvar,förstod nog inte riktigt hur allvarligt det var.
Kommer även ihåg mitt första möte med Mr. Vågen...
Kommer PRECIS ihåg vad vågen stannade på. 52.3 kilo.
Vet att jag kände mig nöjd inombords, för första gången på länge visste jag på något sätt och kände mig inte tjock.
Jag var "nöjd".
Sedan tänker jag på hur det har varit.
Kilon som har försvunnit, kroppsuppfattningen likaså.
Idag har jag så svårt att förstå, hur kunde jag vara nöjd?
Jag har blivit längre men vikten :( nja... Vill inte skriva vad jag väger idag men...
52.3 ---> nöjd känns väldigt långt borta. Önskar att jag kunde ha de ögonen igen
Ta min hand
Ta min hand och krama den hårt
Jag är rädd, verkligheten skrämmer mig
Ta min hand och kram den hårt,
ge mig den tryggheten och kraften jag behöver
Ta min hand och krama den hårt,
skräm bort mina tankar med din närhet
Ta min hand och kram den hårt,
gå med mig i med och motgångar
Ta min hand och krama den hårt,
visa mig den rätta vägen...
Får panik på mig själv...
Lägg ner det då för helvete!
Vad ska jag göra?!
Tankarna kommer automatiskt. Likaså ångesten...
Får panik när jag inte äter,
när jag äter,
när jag spyr.
Hatar det!
Hatar allt som har med mig själv att göra just nu!
Vill bara rymma ifrån allting.
Samma sak oavsett vad jag gör.
Jag är inte nöjd när jag äter,
när jag inte äter
och absolut inte om jag spyr.
Allt är misslyckanden!
Res på dig för helvete! Det är inte värt det.
Res på dig och lev!
Vad ska jag göra?!
Tankarna kommer automatiskt. Likaså ångesten...
Får panik när jag inte äter,
när jag äter,
när jag spyr.
Hatar det!
Hatar allt som har med mig själv att göra just nu!
Vill bara rymma ifrån allting.
Samma sak oavsett vad jag gör.
Jag är inte nöjd när jag äter,
när jag inte äter
och absolut inte om jag spyr.
Allt är misslyckanden!
Res på dig för helvete! Det är inte värt det.
Res på dig och lev!
Varför kan jag inte bara le?
Vad är felet?
Om man har haft ett par trevliga timmar är det inte meningen att man ska sätta sig med tårar i bilen och köra hem.
Då borde man le och vara glad,
men inte jag.
Jag fattar det inte, blir så jävla arg på mig själv.
Träffade en underbar kompis först, hon är verkligen UNDERBAR, och sedan så blev det bowling med en annan "kompis" (kan man säga såom någon man träffar för första gången?)
Men vad blir resultatet?
Tårar... Tårar och tankar.
Värdelösa misslyckade unge!
Du är fan inte värd ett skit, varför skulle de vilja umgås med dig?
Du är inte värd deras sällskap, deras omtanke.
FAN!
Blir så ledsen, alla tankar sätter igång en negativ tankespiral där jag är den felande länken.
Varför kan jag inte bara vara glad för de sakerna som jag faktiskt upplever?
Utan tankar?!
Allting är alltid så fyllt av tankar och självförakt.
Det konstiga är att jag tror att jag får vad jag förtjänar, oavsett vad folk säger.
I min verklighet finns det bara ett alternativ ----> Värdelös! Misslyckad!
Om man har haft ett par trevliga timmar är det inte meningen att man ska sätta sig med tårar i bilen och köra hem.
Då borde man le och vara glad,
men inte jag.
Jag fattar det inte, blir så jävla arg på mig själv.
Träffade en underbar kompis först, hon är verkligen UNDERBAR, och sedan så blev det bowling med en annan "kompis" (kan man säga såom någon man träffar för första gången?)
Men vad blir resultatet?
Tårar... Tårar och tankar.
Värdelösa misslyckade unge!
Du är fan inte värd ett skit, varför skulle de vilja umgås med dig?
Du är inte värd deras sällskap, deras omtanke.
FAN!
Blir så ledsen, alla tankar sätter igång en negativ tankespiral där jag är den felande länken.
Varför kan jag inte bara vara glad för de sakerna som jag faktiskt upplever?
Utan tankar?!
Allting är alltid så fyllt av tankar och självförakt.
Det konstiga är att jag tror att jag får vad jag förtjänar, oavsett vad folk säger.
I min verklighet finns det bara ett alternativ ----> Värdelös! Misslyckad!
Dolt sår
Det gör så ont ibland,
Jag kan inte riktigt beskriva mina känslor med ord.
Jag tror att man själv måste upplevt och gått igenom det för att förstå.
Allting i mitt liv går upp och ner. Dagarna är svarta eller vita, något mellanting existerar inte.
Jag försöker verkligen, men det går inte alltid som jag har tänkt mig, som jag hoppas eller som jag ville.
Idag är en sådan dag. En dag då tankarna tar alldeles för mycket utrymme i mitt huvud.
Jag tänker tillbaka, tillbaka på tiden innan helvetet fanns. Innan djävulen tog emot mig med sina öppna armar.
Det fanns trots allt dagar då tankarna inte existerade. Idag kan jag inte förstå att det fanns dagar som de.
Sedan tänker jag på de dagarna då jag mådde riktigt riktigt dåligt.
Hur min värld såg ut då.
Full av lögner, panik, självupptagenhet, hat, ångest osv...
Vill aldrig tillbaka dit..! Aldrig mer.
Jag skäms över alla mina lögner, personer som jag har sårat.
Förlåt mig. Jag önskar verkligen att jag kunde göra det ogjort. Men det blir aldrig som det en gång var,
jag kan inte göra det ogjort.
Tankarna fortsätter sväva iväg.
Frisk?! Antar att vi alla ser olika på det ordet,
när fan är man egentligen frisk?
När kan jag ärligt se min mamma i ögonen och säga att jag är frisk?
För vissa känns det som om jag är sjuk så länge jag är smal, inte äter godis osv.
Jag tror inte riktigt att de förstår, måste jag visa er att jag kan äta en stor godispåse för att bli frisk i era ögon?
För mig innebär frisk att slippa tankarna som maler... Att inte behöva få någon speciell ångest för vad man äter.
Tror att man kan vara frisk, eller rättare sagt vet, att man kan vara frisk och ändå välja bort vissa saker som tex godis, chips och kakor.
Det finns folk som är friska som ändå väljer att äta lite mer "hälsosamt"(?)
Vad gäller min vikt antar jag att det också råder delade meningar.
Tror att en del ser mig som lite för smal. Men samtidigt så tror jag att det sitter mer psykiskt än fysiskt.
Jag tror också att det kanske vore lättare för mig att bli helt "frisk" om jag gick upp ett par kilo men samtidigt så vill jag försöka arbeta med tankarna först.
Bara för att jag går upp i vikt så blir jag inte frisk även om det kanske ser så ut.
Det känns lättare att arbeta med mina tankar om jag accepterar bilden i spegeln, min vikt.
Det är otroligt krångligt att förklara och så extremt delade känslor. Kan verkligen inte beskriva med ord.
Jag ber om ursäkt för att jag inte är så stark som jag önskade.
Jag önskar verkligen att jag bara kunde släppa allting men jag tror att det här kommer att följa med mig i flera år till.
Förlåt att jag är så svag.
Och även om det kanske är fel så tror jag att jag mår bäst av att göra det på "mitt sätt" även om det kanske inte är det bästa. Men har inte motivationen för något annat just nu.
Förlåt...
Jag kan inte riktigt beskriva mina känslor med ord.
Jag tror att man själv måste upplevt och gått igenom det för att förstå.
Allting i mitt liv går upp och ner. Dagarna är svarta eller vita, något mellanting existerar inte.
Jag försöker verkligen, men det går inte alltid som jag har tänkt mig, som jag hoppas eller som jag ville.
Idag är en sådan dag. En dag då tankarna tar alldeles för mycket utrymme i mitt huvud.
Jag tänker tillbaka, tillbaka på tiden innan helvetet fanns. Innan djävulen tog emot mig med sina öppna armar.
Det fanns trots allt dagar då tankarna inte existerade. Idag kan jag inte förstå att det fanns dagar som de.
Sedan tänker jag på de dagarna då jag mådde riktigt riktigt dåligt.
Hur min värld såg ut då.
Full av lögner, panik, självupptagenhet, hat, ångest osv...
Vill aldrig tillbaka dit..! Aldrig mer.
Jag skäms över alla mina lögner, personer som jag har sårat.
Förlåt mig. Jag önskar verkligen att jag kunde göra det ogjort. Men det blir aldrig som det en gång var,
jag kan inte göra det ogjort.
Tankarna fortsätter sväva iväg.
Frisk?! Antar att vi alla ser olika på det ordet,
när fan är man egentligen frisk?
När kan jag ärligt se min mamma i ögonen och säga att jag är frisk?
För vissa känns det som om jag är sjuk så länge jag är smal, inte äter godis osv.
Jag tror inte riktigt att de förstår, måste jag visa er att jag kan äta en stor godispåse för att bli frisk i era ögon?
För mig innebär frisk att slippa tankarna som maler... Att inte behöva få någon speciell ångest för vad man äter.
Tror att man kan vara frisk, eller rättare sagt vet, att man kan vara frisk och ändå välja bort vissa saker som tex godis, chips och kakor.
Det finns folk som är friska som ändå väljer att äta lite mer "hälsosamt"(?)
Vad gäller min vikt antar jag att det också råder delade meningar.
Tror att en del ser mig som lite för smal. Men samtidigt så tror jag att det sitter mer psykiskt än fysiskt.
Jag tror också att det kanske vore lättare för mig att bli helt "frisk" om jag gick upp ett par kilo men samtidigt så vill jag försöka arbeta med tankarna först.
Bara för att jag går upp i vikt så blir jag inte frisk även om det kanske ser så ut.
Det känns lättare att arbeta med mina tankar om jag accepterar bilden i spegeln, min vikt.
Det är otroligt krångligt att förklara och så extremt delade känslor. Kan verkligen inte beskriva med ord.
Jag ber om ursäkt för att jag inte är så stark som jag önskade.
Jag önskar verkligen att jag bara kunde släppa allting men jag tror att det här kommer att följa med mig i flera år till.
Förlåt att jag är så svag.
Och även om det kanske är fel så tror jag att jag mår bäst av att göra det på "mitt sätt" även om det kanske inte är det bästa. Men har inte motivationen för något annat just nu.
Förlåt...
Keep fighting
Finns det några andra alternativ, EGENTLIGEN?
Nej!
Jag måste fortsätta kämpa hur mycket det än tar emot och hur mycket tankarna än maler.
Jag tänker gå vinnande ut den här gången.
Jag har ett mål och jag tänker nå det.
På något sätt ska det gå.
Nej!
Jag måste fortsätta kämpa hur mycket det än tar emot och hur mycket tankarna än maler.
Jag tänker gå vinnande ut den här gången.
Jag har ett mål och jag tänker nå det.
På något sätt ska det gå.
Ett litet steg åt rätt håll
Det gick!
Trots alla förbannade demoner!
Känns skönt, behövde det för att inte ge upp hoppet på mig själv helt.
Så nu har självförtroendet vuxit från 0 cm till en halv åtminstone.
skönt som sagt
Men det känns att det är låååångt ifrån över än.
huvudet är tungt och bankar.
Det råder fullt kaos.
Samtidigt ska man hålla sig fokuserad på lektionerna, hej o hå.
Men på något sätt så ska det fan gå!
Upp till kamp
Trots alla förbannade demoner!
Känns skönt, behövde det för att inte ge upp hoppet på mig själv helt.
Så nu har självförtroendet vuxit från 0 cm till en halv åtminstone.
skönt som sagt
Men det känns att det är låååångt ifrån över än.
huvudet är tungt och bankar.
Det råder fullt kaos.
Samtidigt ska man hålla sig fokuserad på lektionerna, hej o hå.
Men på något sätt så ska det fan gå!
Upp till kamp
Det blir alltid värre framåt natten
Men det spelar ingen roll,
idag ska jag fan vara stark!
Jag ska orka, hur mycket tankar och känslor som än växer i mig.
Jag behöver den här dagen, behöver känna att jag faktiskt kan.
Så även om det är några jobbiga timmar kvar ska jag orka.
Idag tänker jag stå som ensam vinnare...
idag ska jag fan vara stark!
Jag ska orka, hur mycket tankar och känslor som än växer i mig.
Jag behöver den här dagen, behöver känna att jag faktiskt kan.
Så även om det är några jobbiga timmar kvar ska jag orka.
Idag tänker jag stå som ensam vinnare...
Stålmannen
Just nu har jag panik till tusen!
Förbannade projektarbete!
Jag tycker ju egentligen att det är intressant och så men att jobba under den här tidspressen? Nja...
"Första deadline" nästa måndag,
ett så kallat Hallelujamoment
vet iallafall vart den där klumpen i magen kommer ifrån nu.
Fattar inte att det ska vara så svårt, har ju stödord, kladdpapper och idéerna klara i huvudet men att sedan få ner allting snyggt, bra och sammanhängande på papper och dessutom få det så att det passar mellanstadieelever.
Det känns just nu som om jag måste vara Supermannen själv för att klara av det.
Blä blä blä! Vet inet hur jag ska få ihop det här.
Börjar ge upp hoppet liksom :(
Sen så kommer det en underbar muntlig bokredovisning på tisdag och ett ännu UNDERBARARE FYSIKPROV på fredag...
Vad tror ni, det kanske finns en Gud trots allt?!
Fysiken är nog dödens, kommer få en grym depression innan det nationella i maj.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Sitter som ett stort frågetecken på lektionerna.
Så var det det där med att inte oroa sig i onödan.
varför går jag runt och mår dåligt över det nu?! Det kommer ju inte förän i maj!
Men jag fungerar inte så, jag oroar mig. Jag är sån som person.
Önskar att jag bara kunde tänka att det löser sig men icke, jag ska krångla till alting så mycket det går så att jag kan gå runt och oroa mig riktigt ordentligt innan jag väl står där.
Lyckat!
Förbannade projektarbete!
Jag tycker ju egentligen att det är intressant och så men att jobba under den här tidspressen? Nja...
"Första deadline" nästa måndag,
ett så kallat Hallelujamoment
vet iallafall vart den där klumpen i magen kommer ifrån nu.
Fattar inte att det ska vara så svårt, har ju stödord, kladdpapper och idéerna klara i huvudet men att sedan få ner allting snyggt, bra och sammanhängande på papper och dessutom få det så att det passar mellanstadieelever.
Det känns just nu som om jag måste vara Supermannen själv för att klara av det.
Blä blä blä! Vet inet hur jag ska få ihop det här.
Börjar ge upp hoppet liksom :(
Sen så kommer det en underbar muntlig bokredovisning på tisdag och ett ännu UNDERBARARE FYSIKPROV på fredag...
Vad tror ni, det kanske finns en Gud trots allt?!
Fysiken är nog dödens, kommer få en grym depression innan det nationella i maj.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Sitter som ett stort frågetecken på lektionerna.
Så var det det där med att inte oroa sig i onödan.
varför går jag runt och mår dåligt över det nu?! Det kommer ju inte förän i maj!
Men jag fungerar inte så, jag oroar mig. Jag är sån som person.
Önskar att jag bara kunde tänka att det löser sig men icke, jag ska krångla till alting så mycket det går så att jag kan gå runt och oroa mig riktigt ordentligt innan jag väl står där.
Lyckat!
Vissa dagar hade jag önskat att jag vore stålmannen...
