Välkommen till min verklighet...

Det gör så ont ibland,
Jag kan inte riktigt beskriva mina känslor med ord.
Jag tror att man själv måste upplevt och gått igenom det för att förstå.
Allting i mitt liv går upp och ner. Dagarna är svarta eller vita, något mellanting existerar inte.
Jag försöker verkligen, men det går inte alltid som jag har tänkt mig, som jag hoppas eller som jag ville.
Idag är en sådan dag. En dag då tankarna tar alldeles för mycket utrymme i mitt huvud.
Jag tänker tillbaka, tillbaka på tiden innan helvetet fanns. Innan djävulen tog emot mig med sina öppna armar.
Det fanns trots allt dagar då tankarna inte existerade. Idag kan jag inte förstå att det fanns dagar som de.
Sedan tänker jag på de dagarna då jag mådde riktigt riktigt dåligt.
Hur min värld såg ut då.
Full av lögner, panik, självupptagenhet, hat, ångest osv...
Vill aldrig tillbaka dit..! Aldrig mer.
Jag skäms över alla mina lögner, personer som jag har sårat.
Förlåt mig. Jag önskar verkligen att jag kunde göra det ogjort. Men det blir aldrig som det en gång var,
jag kan inte göra det ogjort.

Tankarna fortsätter sväva iväg.
Frisk?! Antar att vi alla ser olika på det ordet,
när fan är man egentligen frisk?
När kan jag ärligt se min mamma i ögonen och säga att jag är frisk?
För vissa känns det som om jag är sjuk så länge jag är smal, inte äter godis osv.
Jag tror inte riktigt att de förstår, måste jag visa er att jag kan äta en stor godispåse för att bli frisk i era ögon?

För mig innebär frisk att slippa tankarna som maler... Att inte behöva få någon speciell ångest för vad man äter.
Tror att man kan vara frisk, eller rättare sagt vet, att man kan vara frisk och ändå välja bort vissa saker som tex godis, chips och kakor.
Det finns folk som är friska som ändå väljer att äta lite mer "hälsosamt"(?)

Vad gäller min vikt antar jag att det också råder delade meningar.
Tror att en del ser mig som lite för smal. Men samtidigt så tror jag att det sitter mer psykiskt än fysiskt.
Jag tror också att det kanske vore lättare för mig att bli helt "frisk" om jag gick upp ett par kilo men samtidigt så vill jag försöka arbeta med tankarna först.
Bara för att jag går upp i vikt så blir jag inte frisk även om det kanske ser så ut.
Det känns lättare att arbeta med mina tankar om jag accepterar bilden i spegeln, min vikt.

Det är otroligt krångligt att förklara och så extremt delade känslor. Kan verkligen inte beskriva med ord.
Jag ber om ursäkt för att jag inte är så stark som jag önskade.
Jag önskar verkligen att jag bara kunde släppa allting men jag tror att det här kommer att följa med mig i flera år till.
Förlåt att jag är så svag.
Och även om det kanske är fel så tror jag att jag mår bäst av att göra det på "mitt sätt" även om det kanske inte är det bästa. Men har inte motivationen för något annat just nu.
Förlåt...