Rädsla
Jag är så rädd, försöker förtränga det men det går inget vidare.
Darrningarna och den konstanta klumpen i halsen avslöjar mig.
Jag önskar att jag bara kunde glömma det, få känslan att försvinna.
Måste verkligen ta tag i mitt projektarbete, kommer ingen vart ju och har bara jättepanik!
Sitter med papprena framför mig och ska skriva men kommer på mig själv med tankarna någon helt annanstans.
Jag är rädd.
Jag vet inte vad som skrämmer mest...
Är det tankarna som skrämmer?
Är det bilden i spegeln?
Är det att jag inte känner igen mig själv längre?
Är det rädsla för livet?
Är det rädsla för framtiden?
Är det rädsla för mig själv?
Jag vet inte.
Jag är bara så rädd, rädd för allting känns det som.
Rädd för att gå ut, rädd för samhälet, rädd för framtiden, rädd för livet och framför allt rädd för mig själv.
Den jag är och mina tankar.
Jag är inte den personen jag en gång var, och jag lär aldrig bli den personen igen.
Det har gått fyra år. Fyra år fyllda av rädlsa, mörker, kamp, vilja, hopplöshet, glädje, misslyckanden osv.
Fyra år är lång tid och jag har förändrats, inte bara av sjukdomen utan av livet jag levt.
Jag blir aldrig den jag en gång var, det är omöjligt.
Men kan jag påverka den jag kommer att bli?
Idag vet jag inte vem jag är, vem jag vill vara. Känner inte igen hon i spegeln längre.
Jag har inga ord, jag har inga svar,.. jag kan bara stå brevid dig med samma frågor så att du inte är ensam,.. KRAM
